Jag skrev om behandlingshemmet i min bok ”Vi barn i Underlandet.” Idag minns jag åter sista året på behandlingshemmet. Jag var utom mig förtvivlad och desperat. Jag bad att de skulle skicka mig till en avdelning i stället. Mardrömmar och minnen pockade på och jag hade nästan ihjäl mig själv för att rädda mig från sanningen. Gud vad jag skyddade mina föräldrar. Men Gud skyddade inte mig. I stället sattes jag på det där stället.

 

Jag hade blivit våldtagen av min pappa i elva år och i stället för att visa förståelse för mina trauman gjorde samhället följande: Lurade, hotade, attackerade, låste in mig, objektifierade, hånade och ljög. När jag kom till behandlingshemmet började jag ta hand om personalen som behandlade mig som ett jobbigt husdjur, som skräp. Jag är nämligen godhjärtad och vill alla väl. Så jag plågade hellre mig själv än protesterade mot vuxna människor som pikade, hånade, misstolkade allt och frös ut.

 

I min själ levde våldtäkterna vidare och jag gjorde allt för att hindra sanningen från att komma fram. Jag var rädd för att min pappa skulle komma och skada min kontaktperson, så som han hade skadat min mormor en gång, hon som stod mig närmast.

 

I fem år satt jag fast med mitt och andras lidande, liv som gick om intet, en personalstyrka som vägrade ta ansvar för sina brister, sina begränsade idéer och bristande empati. För dem spelade det ingen roll om man levde eller dog. Och vi led. Och Rasmus begick självmord.

 

Jag blev institutionaliserad och till slut precis lika desperat som när jag en gång förvisats till det där stället. Jag vände ut och in på mig för att hitta styrkan att rädda mig undan. Cyklade ut till en kyrka, försökte minnas världen utanför, vandrade i timmar, skev och bad, svalt, åt och kräktes tills jag såg stjärnor och när ingen svarade tog jag en överdos, vilket jag inte gjort sedan jag var tolv år, bara för att få komma bort från det där stället.

 

Jag var helt förstörd av hånfullhet och hot. Min kropp är full av ärr från den tiden som ett desperat barn tillfogade sig själv, men det var psykvården som körde in kniven. Till dem som jobbade där vill jag säga: Jag var inte sjuk utan traumatiserad och rädd.  Jag var inte hopplös utan full av kapacitet och förmåga.

 

På barnpsyk frågade de vad som hade hänt, men fastän alla förstod att det var min pappa som var förövare så lät de honom komma till avdelningen och slå mig och hota. Så jag kunde inte berätta. När de skeppade i väg mig till behandlingshem och jag var längre ifrån honom var det ingen som frågade vad som hade hänt mig. Utan man tryckte ner och tystade ner. Och de som hade något slags hjärta gjorde ingenting, agerade inte på något sätt eller sa ett enda stöttande förstående ord. Alla är ansvariga för det förtryck och vårdslöshet som rådde. Ni är ansvariga.