Vi barn i underlandet

”Vi barn i Underlandet” är min självbiografi och den skildrar de trauman jag upplevt under livets gång. Jag har skrivit om det svåraste och det finaste jag har varit med om, har gjort det för livets skull, för hoppet, för kraften som bor i var och en. Boken är sårbar och personlig och väjer inte för något. Jag protesterar mot min roll som hackkyckling, har samma rätt att leva som alla andra.

Boken fokuserar och skildrar trauma, som är komplext. Det är också viktigt att så många som möjligt sätter sig in i vad trauma är och diskuterar det. Trauma är som brutna ben och ska inte behandlas som en sjukdom.

Traumatiserade behöver akut vård och varsam rehabilitering och hur ska man kunna få det om ingen vill prata om de brott vi utsatts för; brott och trauman som har blivit som tidskapslar inuti, som skapar kaos och lidande när de spricker. Ingen har rätt att sparka på den som redan ligger.

”Hell Hotell låg tyst i backen. Nu var det bara en byggnad i skogen. I natten var den full av drömmar. Här fanns människorna som sökte efter den brustna länken. I tystnaden hörde hon deras flammor. Det ingav henne mod.
Tillvaron på hotellet hade varit överväldigande i hela sin tomhet, något hon aldrig hade kunnat föreställa sig den där andra natten under stjärnorna på Östermalm. Det hade dykt upp utmed vägen och sugit i sig henne som sankmark. Men buttert och tveksamt hade det här stället räddat hennes liv.
Nu satt hon fast i hålet, utan andra egenskaper än dem man kunde mäta med en dos psykofarmaka, och kände sig numera lika stum och kantig som inventariet, plundrar på sin personlighet, på sin flamma.
Fanns det något kvar?
Jag är här.
Tänk att det var samma stjärnor och samma himmel, som hade följt hennes väg.
”Jag har förlorat allt”, sade Anna.
Nej, svarade himlen.
Men hur kan jag fortsätta? Vart ska jag ta vägen? Jag är ensam, så väldigt ensam. Kanske hörde hon röster nu också, men under de sista stjärnklara nätterna ingav stjärnorna i rymden henne så mycket mod att hon valde att möta mörkret. Och möta det igen. För var, om inte i mörkret, kunde man börja ana ljuset?”