Vi barn i underlandet

”Vi barn i Underlandet” är min självbiografi och den skildrar de trauman jag upplevt under livets gång. Jag har skrivit om det svåraste och det finaste jag har varit med om. Boken är sårbar och personlig och väjer inte för något. Jag ville inte skriva en redogörelse utan skapa något mer levande enligt uttrycket: man är alla sina åldrar – särskilt när man lever med och läker trauman. Dissociation innebär att man tappar tid och rum och dessa upplevelser har jag använt mig av för att skapa en 3D-skildring. Jag har inte kunnat ta med allting som hände mig, utan en del av det. När jag kom till barnpsyk som desperat tolvåring började ett slags förtryck, jag behandlades som sjuk, hopplös eller oärlig istället för ett traumatiserat barn. Det fanns ingen förståelse för min situation, istället feldiagnostiserades jag och skickades iväg för förvaring på behandlinsghem. När allting tas ifrån en finns ändå kraften där och kraften är människorna man älskar och det goda man fått uppleva. Psyket är inte en rak linje utan en mosaik. Jag har valt att skildra mina närståendes perspektiv parallellt med mitt eget, de roller vi fick eller tog oss. Vi sitter alla i samma båt i ett dysfunktionellt samhälle. I centrum för dysfunktionen står psykopaten. Han är kung i Underlandet och vi andra pjäser i hans spel. Jag offrades ett flertal gånger för att jag hade en normal reaktion mot det onormala, så går det till i Sverige när man är en utsatt och traumatiserad person. Det har inte bara hänt mig utan flertalet av alla traumatiserade unga vuxna. Sedan boken kom ut har jag fått anpassad traumabehandling för första gången i mitt liv. Jag är hel och avlastad idag. Vi barn i Undelandet skildrar det helvete/underland man lever i innan man får en chans att ta tillbaka sig och sitt. Motvinden och uppförsbackarna är regel snarare än undantag och psykvården har länge inneburit ett återtraumatiserande och inte behandling. Men mitt i allt det galna finns en vanlig människa, ett vanligt liv och de brödsmulor/minnen/förhoppningar som leder en hem igen.

”Hell Hotell låg tyst i backen. Nu var det bara en byggnad i skogen. I natten var den full av drömmar. Här fanns människorna som sökte efter den brustna länken. I tystnaden hörde hon deras flammor. Det ingav henne mod.
Tillvaron på hotellet hade varit överväldigande i hela sin tomhet, något hon aldrig hade kunnat föreställa sig den där andra natten under stjärnorna på Östermalm. Det hade dykt upp utmed vägen och sugit i sig henne som sankmark. Men buttert och tveksamt hade det här stället räddat hennes liv.
Nu satt hon fast i hålet, utan andra egenskaper än dem man kunde mäta med en dos psykofarmaka, och kände sig numera lika stum och kantig som inventariet, plundrar på sin personlighet, på sin flamma.
Fanns det något kvar?
Jag är här.
Tänk att det var samma stjärnor och samma himmel, som hade följt hennes väg.
”Jag har förlorat allt”, sade Anna.
Nej, svarade himlen.
Men hur kan jag fortsätta? Vart ska jag ta vägen? Jag är ensam, så väldigt ensam. Kanske hörde hon röster nu också, men under de sista stjärnklara nätterna ingav stjärnorna i rymden henne så mycket mod att hon valde att möta mörkret. Och möta det igen. För var, om inte i mörkret, kunde man börja ana ljuset?”