VACKER

Filmen Girl handlar om en transsexuell balettdansös. Filmen skildrar väldigt fint hur det är vara en flicka som råkar ha en penis. Hur en kropp som kan uttrycka något så vackert som balett också kan vara källan till så mycket smärta och lidande för en transperson.

TIDER FÖRÄNDRAS

Varför göra en grej av allt? När det är så individuellt, menar jag. Alltså, hela den här resan vi gör, i våra kroppar, inom oss själva och i relation till andra. Att vara trans är som att vara brunhårig eller halt eller fräknig eller knubbig eller lång. I just vår kultur, just i denna tid, innebär trans ett lidande. Här bryter det mot normen till skillnad från i bl.a. Maorikulturen där hbtqia-människor uppskattades högt.

VINKLA ETT PROGRAM PÅ BEKOSTNAD AV MÅNGA

Uppdrag gransknings program om transvården rör om på ytan. Rör om i grytan för att skapa reaktioner och få tittarsiffror. Jag vet inte varför utveckling måste ske på bekostnad av någons välbefinnande. Men så är det i alla fall. Utveckling sker nu vad gäller hormonbehandlingar, vård och bemötande inom transvården. Tusentals människor väntar på behandling för något som känns som en medfödd missbildning som hindrar dem från att få finnas.

Fler som ångrat sitt könsbyte vågar träda fram.

Men för alla som lider och behöver respekt, acceptans och stöd har tillvaron försvårats. De som inte accepteras av sina familjer, som lever med svår ångest inför sin kropp ovanpå ett existentiellt lidande, alltså frågan varför man är annorlunda, varför man är ”fel”.

ACCEPTANS I STÄLLET FÖR POLARISERING

Tänk om Uppdrag granskning kunde ha utrett frågan varför man ska behöva känna sig fel. Varför pojken Leo kände att han hellre gick med smärta i skelettet än utveckla en kvinnokropp eller varför någon måste skämmas för att hen har gjort ett könsbyte – eller ångrat ett könsbyte.

SOM OM SMÄRTA ÄR EN KATASTROF ELLER NÅGOT FULT SOM MÅSTE STÄDAS UPP, NÄR SMÄRTA ÄR DET NATURLIGASTE I VÄRLDEN

Som transperson vill man korrigera sin kropp, eftersom den är felkodad, som en missbildning av vilket slag som helst. Det är obekvämt att leva med kroppsdelar som man associerar med missbildning, lidande, förtryck. Vissa känner att de blir våldtagna av sin egen kropp.

ALLA KÄMPAR MED NÅGOT

Lidande är lidande, alla drabbas genom livet. Lidandet i sig är inte något konstigt. Alla kämpar vi med något. För transpersoner är det kroppen och allt som följer på kroppen i form av identitet och relationer.

Ångesten inför felsorterade kroppsdelar är fruktansvärd, jag vet.

INGEN ÄR PERFEKT

Men jag tror att den ångesten skulle kunna lindras av en ökad tolerans i samhället. Mer: ”Jaha, du är trans, ja, då har du lite att tänka på. Vad ska du käka till middag?” Vissa killar har bröst och vissa tjejer har snopp. Det är väl själen som är viktigast? Tänk om elvaåriga Leo som Uppdrag granskning handlade om hade fått budskapet att han var helt okej och lika mycket kille fastän han skulle börja få bröst. (Förresten har ju de flesta män bröst, lite extra hull har nästan alla där.) Han är lika bra, lika fin, lika värdefull, klok, frisk, stark, som andra ungar.

ERFARENHETSBANKEN

För oss som är trans är könsidentitet och utforskandet av den en del av livsresan, en del av just vår kunskaps- och erfarenhetsbank. (Något våra själar kallats att göra, skulle jag tro, medan andras själar behöver bestiga andra slags berg.) Om en ung människa påbörjar ett könsbyte men sen kommer underfund med att det inte behöver genomföras så har hen ju gjort en egen resa. Hen har modigt sökt och provat något. Men det får man kanske inte?

BEHANDLINGEN

För de flesta av oss som är transpersoner så kommer behandling och operationer kännas nödvändigt för livskvaliteten. Det är precis som med alla andra tillstånd människorasen har utvecklat behandling och medicinering mot. Man vill vara fri, ta på sig det man vill utan extra smussel och bagage och känna sig som sig själv när man tittar i spegeln.

UNG OCH DESPERAT

Unga transpersoner lider svårt idag. Vi som är äldre vet att det går att överleva könsdysfori och tillvaron i en missbildad kropp. Men unga blir lätt desperata och tror att lidandet kommer vara för evigt. Enligt mig är det inte kroppens utseende som spelar någon roll, utan själen som bor i kroppen. Även om kroppen är en börda, så är själen alltid hel och vacker.

SJÄLEN

Man pratar om diagnoser och mediciner, men inte om själen. Och även om behandlingar hjälper så botar de inte allt lidande. Jag menar inte att man måste gilla sin penis eller sina bröst, men jag önskar att vi kunde lägga lidandet inför kroppen åt sidan och se mer på själen, för att den är vacker.