”THE SHRINK NEXT DOOR” DEL 8

Befrielsen kommer. En tillbakablick på Marty och systern visar hur normala, bristfälliga människor beter sig, vill gott, begår misstag, allt som är en del av alla relationer i livet.

Marty genomgår en avvänjningsperiod från Ike och kämpar för att komma tillbaka till sig själv. I sin ensamhet lyssnar han på ett gammalt röstmeddelande från Ike. Det är smärtsamt att ha förlorat den där relationen som man så gärna ville ha, som man lagt allt och ännu mer i för att bevara. Han försöker prata med en vän men är så hjärntvättad att han upprepar Ikes jargong. Det blir ett sista besök på Ikes mottagning. Ike menar att han vet allt om kärlek, fastän hans hustru blivit helt likgiltig inför honom.

UTRENSNING

Marty kontaktar systern som konfronterar honom. Marty har betett sig som en idiot, som en missbrukare, skitit i alla för att behålla sin drog. ”Jag är en idiot”, säger Marty. ”Nej, bara en klantskalle som alla andra”, säger systern. Hon blir livrädd när Ike dyker upp, som ett rovdjur i natten. Hennes reaktion är så talande, Ike är en farlig galning i grund och botten. Marty bränner manuskripten de skrivit, den värld de tillsammans skapat.

GALNINGEN

Ike anklagar systern för att vara just det han själv är: giftig, farlig, beroendeframkallande. När det inte funkar börjar han roffa åt sig saker och skriker att allt är hans. Han ska ta fiskarna också men nu brottar Marty ner honom. ”Inget av det här är ditt, inget av det är verkligt. Det enda som är verkligt är ur jag kände för dig. Du tog allt från mig.” Ike svarar: ”Du är inget utan mig.” När de ses tio år senare, efter att Marty lämnat in ett juridiskt klagomål, hävdar Ike att han har skapat Marty. Han kör samma spel, men i slutändan är det inte Marty som är beroende av Ike utan Ike som är beroende av Marty.

SJÄLEN

Alltså hur är det i slutet när en narcissist har spenderat en livstid åt spel, lögner och beroende och egentligen aldrig har levt, aldrig älskat, aldrig lärt sig något, aldrig utvecklats? Vad händer med en sådan människas själ?

Och ändå är det inte synd om narcissisten. Det är bara beklagligt alltihop.

VANTRO

Jag har träffat på många narcissister, från olika nivåer på den narcissistiska skalan. Det som har gjort att jag stannat kvar i relationen är vantron, man vill inte tro att en medmänniska kan vara ett sådant rovdjur. Man önskar inte någon ett sådant tillstånd.

Jag lämnade mina syskon men inte för att stanna hos narcissisten utan för att bli fri. Jag kunde inte rädda dem just där och då och de har valt att stanna hos narco så vitt jag vet. Vi har en så komplicerad familjebild. Men Martys historia visar att även vid en högre ålder kan man komma tillbaka till dem man älskar.

BRYTA

De sista narcissisterna – de senaste vill säga, för de finns ju överallt och jag kan bara hoppas och be att man kommer till en punkt då man har byggt upp sina gränser och aldrig mer kommer hamna i en relation till en narc – var mycket kortare och ytligare kontakter. Det var terapeuten B, som inte är terapeut egentligen, utan arbetar som en terapeut ändå. Jag träffade henne för ett antal år sedan och kände genast att hon är narcissist och sa tack och hej.

ÅTERVÄNDA OCH BRYTA IGEN

Ändå valde jag att återvända ett par år senare och gick och pratade med henne i ett halvår. Detta var då jag kom ut som transperson. I början genomgick jag en kris och var väldigt sårbar. Jag sökte mig till kyrkan också och kyrkoherden M är narcissist. Jag kände det på en gång. Men jag var sårbar, sorgsen, rädd och ensam. De båda kvinnorna öppnade upp för mig med vad som verkade vara ändlös acceptans och värme. Jag var full av skam, kvävande skam och skuld – var det så att det ändå var något fundamentalt fel på mig? Och var det därför jag hade utsatts för så mycket övergrepp? Eller hur hängde det ihop? Jag var redan sårbar med mina trauman, ännu mer sårbar var jag nu som erkänd transperson.

SAMMA BETEENDE

Men att komma ut var en enorm befrielse samtidigt. Det var som att födas på nytt. Magiskt och sårbart. I denna sårbarhet ropade jag på min mamma, den enda mamman jag har känt. Och även om just min narcissist/mamma inte var aktuell så fanns det två andra narcissister som jag tydde mig till. De är väldigt lika, alla narcissisterna. Där finns inget djup, det är helt ihåligt. Det enda de bryr sig om är sig själva. De är helt beroende av min support och bekräftelse.

NEJ TACK

Detta kände välbekant för mig och det välbekanta är tryggt. Det välbekanta kan kosta också, enormt mycket. Men jag lyckades bryta med både B och M efter ganska kort tid ändå. Jag lät mig bli hypnotiserad av dem ännu en sväng och när jag insåg att först B är narcissist så blev jag väldigt ledsen. Men denna sorg och smärta läkte också gamla sår som jag inte kunnat komma åt ännu. Och M, kyrkoherden, var inte svår att lämna.