”THE SHRINK NEXT DOOR” DEL 5

Ikes papa dör, han håller ett fantastiskt minnestal med väl spelad ödmjukhet. Patienter kommer på begravningen(!) Marty bjuder godhjärtat Ike med familj till sitt sommarhus i Hamptons. Väl där tar Ike kommando med goda råd och analyser. Mart uppvisar normal gästvänlighet. Ike känner sig underlägsen de rika grannarna, drar åt sig hustrun för att sätta upp en show som handlar om hur älskad och lyckad han är. Alla människor är bara verktyg för hans behov att vara överlägsen. Den enda som egentligen existerar för Ike är Ike.

OFÖRMÅGAN

Så följer en period med utbrott och utåtagerande. Orsaken är Ikes oförmåga att möta smärtan runt en far som aldrig kunde älska honom. Han domderar och förminskar Martys anställda (där han fått rollen som coach.) Han går in för att radera Martys familj ännu mer och det de haft tillsammans genom att invadera huset i Hamptons. Han ska nu skriva en bok och behöver en applåderande publik i form av Marty för att göra det. Marty vill hjälpa, känner sig stå i skuld till Ike pga Ikes good cop/bad cop, varm/kall -behandling. Det vill säga, ena stunden omtänksam, i nästa ett offer och strax arg och anklagande.

KOKHETT OCH ISKALLT

När en narcisisst älskar en är man allt, när de blir besvikna (och det blir de alltid) är man ingenting. Efter att Ike har först fjäskat för grannarna och sedan pratat skit om dem går han till full attack mot Marty och han lojalitet och kärlek till sina rötter, alltså sin ursprungsfamilj. Ett älskat träd tvingar han Marty att hugga ner. Han hittar på någonting om Marty och slänger det i ansiktet på honom, alltså psykologiska teorier och medicinska termer. Säger sedan ”JAG älskar dig, är den enda som kan älska dig.” Han vrider på saker på ett sexualiserande sätt. Mart är förtvivlad. Ike spelar offer och hotar att lämna Marty och sluta som terapeut. Marty har inget annat val än att hugga ner familjens fina träd. Han har inget kvar.

REFLEKTION

Jag har upplevt alltför många gånger att terapeuter och mentalvårdare (inom barnpsyk) har projicerat på mig. Någon gång måste dessa terapeuter och mentalvårdare ha reagerat på det svåra i sina liv, kanske när de var små barn. Men inte blivit hörda (ett smärtsamt ignorerande.) Och tvingats anpassa sig till normen och samhällets förväntningar genom att svälja sina protester. De växte upp och blev som sina föräldrar och bestraffade den som påminde dem om sanningen, en sanning som inte fick existera. Istället ska man manipulera och kontrollera varandra och om någon protesterar så får han eller hon bära skulden och ansvaret för alltsammans.