Detta är en stark text som kommer utav ett lidande.

Ljuset som brinner på bilden är till dig som är ensam i mörkret. Du är inte så ensam egentligen.

Min mamma har narcissistisk personlighetsstörning med psykopatiska drag.

Utav två förövarföräldrar, en pedofil och en narcissist, valde jag och mina syskon ändå att bo hos pedofilen. Detta kanske säger allra mest om hur det är att vara barn till en narcissist.

För medan pedofiler begår brott och kränker ens kropp, så våldtar, plundrar och torterar narcissisten en på ett känslomässigt plan. Och säger att det är ens eget fel om man reagerar.

Allt, precis allt, vänds emot en.

Vill man ha något, så vänds det emot en.

Vill man åstadkomma något, så vänds det emot en.

Stöd? Nej. Man får hela tiden budskapet att man inte räknas, inte har rätt att existera.

Om man är glad, så vänds det emot en.

Om man är ledsen, så blir man plundrad och utnyttjad, som om en parasit äter ens sårbarhet, som om en zombie slafsar i sig kött och blod.

Som barn till narcissist har man inte en chans. Ens liv kommer att bli hemskt, man kommer känna sig vidrig, missbildad och totalt isolerad. Visst man kan lyckas utåt sett. Men det kommer att dröja lång tid innan man kan få sig en sekunds äkta välbefinnande. Kosta mycket. Innebära åratal av slit i terapi.

Man tas ifrån sina mänskliga rättigheter.

Och samhället blundar. Stenblundar. Dumblundar. Barnet som mår dåligt sitter allt som oftast i narcisissist-förövarens klor. Men den välspacklade tanten i fråga ler och försäkrar sin kärlek, så ansvaret och skulden läggs på barnet. Kan vara en gubbe också, en speciell, extra varm och säkert konstnärlig på något vis, i alla fall om han får beskriva sig själv. Och så är de tydligen de mest drabbade människorna på jorden också, ingen har lidit som dem, så andras lidande avfärdar de som svaghet.

Narcissister har en speciell utstrålning. De är väldigt lika varandra, som ett virus. Härliga, världsvana, varma, skämtsamma, snyggt klädda, välfriserade. De har maner som en stjärna, ledare, moder Teresa, Jesus. Men sann styrka bär man med värdighet, med ödmjukhet. Ganska snart märker man att de bara är intresserade av sig själva. Att deras tårar, värme, kunskap enbart är strålkastare som riktas mot narcissisten.

Man är alltid ingenting för en narcissist. De är totalt oförmögna att känna empati. Däremot kan de spela rollen av en snäll och omtänksam person, när det gagnar deras känslomässiga kannibalism.

Barn sätts till världen för att bli offerlamm. Bli känslomässigt Happy Meal. Barn har inte en chans att rädda sig undan från vargarna. I epicentrum för allt lidande står en narcissist/psykopat. Mobbing, psykisk ohälsa, krig, arbetskonflikter, sekter – världens utedass, det är narcissismen.

*

Detta är det sista jag kommer att skriva som protest och som en bön om ett klokare samhälle. Resten av mitt liv kommer jag ägna åt kunskap och inspiration, som den här vackra världen ger mig. Så låt gå, en sista gång: Det finns saker vi kan göra, om politiker vågar ta ordet empatistörning i sin mun, om någon vågar vara på riktigt i vår värld, i stället för att jaga väljare och följare.

Det är ganska enkelt att utforma empatitest för dagisbarn och skolbarn.

Det är ganska enkelt att föra in extra insatser vad gäller empati och förståelse för empatin och gränser för skolbarn. Vi behöver absolut inte mobba tillbaka, utan bara ta ansvar som mänsklig ras. Vad är det som skrämmer? Jo, det är narcissismen som skrämmer, men den har egentligen ingen kraft, det finns ingen sanning i hånfulla, hotfulla, elaka ord. Det enda som hjälper att stå upp mot det, står upp för det mänskliga i en/oss, med gränser och kunskap.

För som det är nu sysslar samhället med barnaoffer.

Hotet kommer inifrån narcissisters ojämförbara tomhet, lögner och känslomässiga utpressning. Något som egentligen ganska lätt går att se igenom och sätta gräns mot.