Vända smärta till kraft

 

Så, för mig har livet handlat om en massa utsatthet. Jag föddes som barn till en narcissist och en psykopat. De började tidigt att misshandla mig psykiskt och sexuellt. Ja, hu. Det var hemskt. Men inte bara hemskt. Vid sidan om smärtan fanns musiken, skogen, djuren, måleriet och dikterna.

 

Som tonåring befann jag mig i en nedåtgående spiral. Jag blev sviken av omgivningen och samhället och jag lade skulden på mig själv. Men vid 21 reste jag mig. Jag gjorde mig fri från självskadebeteende och började på folkhögskola. Jag slutade fly från mardrömmarna och mötte i stället minnen och flashbacks. Min styrka bottnade i det faktum att jag hade överlevt. Kan man överleva psykopater och pedofiler så har man kraft.

 

Jag bär på det som jag nu förstår är extrema trauman, som främst mina föräldrar åsamkat. Jag kände som ung ansvar för mina sjuka föräldrar. Jag älskade dem och skyddade dem på egen bekostnad.

 

Idag är jag 45 och det har tagit lång tid för mig att frigöra mig från alla förövare och att sätta ihop skärvorna i psyket igen. När jag gav boken ut ”Vi barn i Underlandet” var min förövar-mamma på sociala medier och hittade den. Hon har alltid stulit dagböcker, manus och texter, ser det som en rätt. Får man skylla sig själv om man ger ut böcker medan förövarna lever? Nej. Det finns gränser. Men förövare har inga gränser. Det är svårt att resa sig, ta hand om sig, tro på sig och sätta gränser gentemot människor som inte har några.

 

Jag fortsätter att skriva men att stötta mig själv i det, tro på mig själv, vara stark för mig själv, är svårare. Just sådana förmågor och handlingar var strängt förbjudet och de facto belagt med dödsstraff under mina första 33 år i livet. Under dessa år satt jag antingen fast med förövarna i deras spindelnät och makt, eller upprepade mönstret med andra maktstinna människor.

 

När jag gav ut ”Vi barn i Underlandet” var jag också mitt uppe i processen att byta juridiskt kön. Jag kände mig som den konstigaste människan i världen. Men åren har gått, två böcker till har publicerats och livet går vidare.

 

Jag är inte mina trauman. Jag är inte någon diagnos. Jag är inte något tillstånd. Det jag har gått igenom är livserfarenheter, och fortsättning följer. Jag kommer inte alltid skriva om övergrepp. Jag kommer inte alltid skriva om könsidentitet. En dag kanske jag skriver om familj och resor. Hoppas bara att det jag redan har skrivit om det mer komplicerade och svåra kan vara till stöd för någon annan.

 

Jag är på väg att hitta min kraft. Att hitta min röst bland ekona efter hjärntvätten. Att ta plats efter att narcissisterna har hånat och mobbat, efter att närstående svikit, efter att psykopater våldtagit. Det var en gång farligt att bry sig om sig själv, ta plats, vara stark. Men inte nu längre. Idag är jag så oerhört stolt över det barn jag var och den vuxna jag är. Och någonstans har jag alltid vetat att allt är möjligt. Den inre världen är rik och full av äventyr.