LOJALITET

 

Att säga att det kommer bli lättare till en livrädd sjuttonåring kan kännas så otillräckligt. Därför att det värsta har hänt. När man har utsatts för övergrepp inom familjen så står man inför en avgrund. Om man berättar så riskerar jag man förlora hela sin släkt.

 

Man kanske vill skydda sin förövare, sin pappa, farbror, mamma, morfar… Man kan ha starka band och också en vän – om än till ett alldeles för högt pris – i sin förövare.

 

Sen är det rädsla, åratal av outtalade, förtäckta – eller ibland brutala och glasklara hot. Varje övergrepp befäste hotet, som ofta lyder: ”Berättar du så dödar jag dig”, uttalat eller outtalat.

 

Och så är det skammen. Varför just jag? Vad har jag gjort för fel? Varför tänker jag ens de här tankarna? Jag måste vara galen. Varför känner jag att jag bara vill bli fri och komma bort från honom? Han älskar ju mig.

 

Och skulden. Familjer håller ihop. Man förråder inte sin familj. Men innerst inne kanske man vet man att man har utstått nog med övergrepp nu och att man har rätt att leva ett liv utan våldtäkter.

 

 

FRÅN ATT FÖRTRÄNGA TILL ATT STÅ UPP MOT FÖRÖVARNA

 

När jag var en tonåring förträngde jag övergreppen. Ändå jagade de mig konstant, i mardrömmar, i ångest och skräck. Tanken på att min egen pappa skulle ha begått de här onämnbara brotten mot mig gjorde för ont i själen.

 

I tjugoårsåldern frigjorde jag mig från den självdestruktivitet jag hade tagit till för att fly från skamkänslorna. När jag slutade fly kom alla minnena, flashbacks och fysiska symtom. Men när jag återfick minnena, hur hemska de än var, återfick jag också en bit av mig själv. Jag fick kraft genom det och i stället för att skydda förövarna anmälde jag nu min pappa. Däremot orkade jag inte härda ut ända fram till rättegången, utan lade ner anmälan efter många sömnlösa nätter och skräck. Och relationer till andra människor var svåra och jag blev ofta skadad, för jag hade inte lärt mig att ta hand om mig i relation till andra människor.

 

I trettioårsålder lade jag mer fokus på att läka mig själv. Det där med att på riktigt tycka om sig själv och vara snäll mot sig själv det tog en massa år att lära. Men där finns faktiskt lösningen, så känner jag idag. Och det handlar ju inte om att bli egenkär. Utan att bara vara schysst med den här knasbollen som lidit så mycket, som faktiskt kämpar på, vill väl och gör en del gott här och där. Jag kunde välja bort skadliga relationer. Men jag kunde inte riktigt välja positiva relationer ännu.

 

Nu i fyrtioårsåldern har jag fått distans och jag börjar kunna orka med och ta in världen på ett nytt sätt. Jag har fått mycket inre kraft, faktiskt mycket hopp och tro, men kämpar fortfarande med självvärdet – det blir bättre och bättre.

 

 

VÅGA TRO PÅ KNASBOLLEN I SPEGELN

 

I mitt fall så skadade jag mig själv när jag förnekade övergreppen. Riktigt illa skadade jag mig. Nyckeln till själva livet har för mig varit att berätta. I början är det svårt, men med tiden har det börjat kännas som en rättighet, plus att det kanske kan hjälpa andra.

 

Min personlighet, kärlek, liv och kraft återvände när jag undan för undan kunde acceptera att detta hände mig. Jag ville inte det, men det hände ändå.

 

Som tonåring var övergreppstrauma något enormt och ohanterligt. Och jag vet att det kanske är för stora ord för dig som är tonåring nu, men jag säger det ändå: Det kommer att bli bättre, och inte bara bättre, utan ofantligt mycket bättre, läkeresan är givande och stärkande på något vis. Det går att hitta bra människor och bra stöd (för mig tog det tid, men nu funkar det bra.) Ge aldrig upp. Förövarna har tagit tillräckligt.