Jag tänkte berätta om min självbiografi Vi barn i Underlandet. (Använder en del triggande ord och starka uttryck men det kan behövas i vissa sammanhang.) När jag var 16 skickades jag till behandlingshem för unga med psykiatriska diagnoser och blev kvar i 5 år. Jag hade bott hos föräldrar som utnyttjade och misshandlade psykiskt och fysiskt och mitt liv låg i spillror. Psykvården satte fel diagnos och behandlade mig som sjuk och hopplös, fastän jag istället mest var förtvivlad och rädd. På behandlingshemmet förvarades jag snarare än behandlades och flera i personalen mobbade oss som var där. Vi blev tungt medicinerade och objektifierade. Sedan behandlingshemmet har jag kämpat varje dag för att ta tillbaka mig själv och mitt liv. Behandlingshem som det jag var på finns på många ställen i landet och är aktiva med samma nedlåtande inställning, och många människor ger sig på de mest sårbara. Dessutom finns ännu ingen vidare förmåga att i samhället prata om och diskutera brottet incest och de trauman de skapar vilket innebär att barn och unga inte får stöd eller terapi fastän allt har tagits ifrån dem, kroppen, egenvärdet, livet. Man bortser från att trauma går att läka och ser till att man tror att man är sjuk. Ofta läggs skulden och skammen för incestbrottet på offret. Men jag vill inte frossa i lidande, för jag vet hur jävla starka vi med dessa trauman är och det finns tveklöst hopp. Man kan vara både stark och sårbar, analytisk och känslig. Sanning är sanning och behöver varken förminskas eller förstärkas, detta hände mig och för övrigt tar jag litterär kvalitet på allvar efter bästa förmåga. Boken beskriver psyke och mentalitet, naturens lugna stöd, rollerna vi får i livet eller tar oss och psykopatens makt över sina barn. Den är en memoar om att avfärdas som galen när man är ung och försvarslös och egentligen fullkomligt sund i sin reaktion mot det väldigt sjuka.