TILLIT

 

Brist på tillit blockerar flödet. Man kan visst ta sig någonstans även om man saknar tillit, men bara så långt som ens egen vilja räcker, alla andra äventyr som världen ger och möjligheter den bjuder är man oemottaglig inför.

 

TILL ANDRA

 

Hm. Det finns så många sorters människor och relationer, vissa blir man misstänksam mot. Andra känner man sig nära. Ibland känner man sig nära av fel anledningar. Ibland känner man sig misstänksam av förutfattade meningar… Några vill man skydda och ta hand om. Andra beundrar man. Vissa ser man kanske ner på lite grand. Men jag tänker att alla är här för att stöta och nöta, det är vägvisare. Man har sin egen väg och gå och ingen kan gå den utom en själv. Ofta ger relationer mer än de tar. Men när det gäller farliga människor är det talk to the hand-metoden som gäller.

 

TILL SIG SJÄLV

 

Här handlar det om att ha ett egenvärde. Skippa sådant perfektionism och kontroll så mycket som möjligt, för sådant är en slags misstro gentemot en själv och andra. Att istället ha överseende med sig själv och misstag man gör och saker man har svårt för. Att ha distans och vara den trots allt lilla varelse man är här på jorden. No big deal och samtidigt helt ovärderlig. Leva och dö och inte låta rädslan för vare sig det ena eller andra ta över.

 

 

TILL OMVÄRLDEN

 

Personligen känner jag väldigt lite tillit för samhället vi har och andra länders samhälle likaså. Men allt är en del av ett gigantiskt förlopp. Trender kommer och går tillsammans med utveckling och nya upptäckter. Det är kanske meningen att samhället ska ha sina brister så att vi kan eftersträva utveckling. Det är kanske så det alltid har varit? Upp och ner och fram och tillbaka och jag mår bäst av att gilla läget, även om jag kommer fortsätta tänka och jobba på förändring utifrån min och andras situation. Att samtidigt förstå att allting är så mycket större än mig och mina tankar. Då känner jag hopp.

 

TILL LIVET

 

Livet är värt tillit, om man tänker efter. Det är ett mirakel att någon alls är här, genom den farofyllda resan i livmodern där allt kan gå fel varje sekund, och vidare ut på denna unika sten, som snurrar omkring i en ändlös rymd. Till människorna som dyker upp när man behöver dem och djuren som kommer in i ens liv för att bara ge och smultronstället man snubblar över och sanndrömmar och deja vu och musik! Allt man lär sig, som mest lär man sig av det svåraste, som mest raffineras man och blir till genom sorg och utmaningar. I detta växer kärleken. Jag litar på livet.