Den första sprickan

 

Det tog lång tid för mig att våga erkänna att misshandeln och övergreppen inte började vid fyra, då jag har mitt första tydliga minne, utan från dag 1. I stället för att möta det tidigaste sveket har jag under livets gång övergett mig själv, eller gett andra makten att bedöma och döma mig, alltså upprepat situationen jag befann mig i då, som liten och ny människa.

 

Det är svårt att känna in spädbarnets smärta. Man är ju som spädbarn så sårbar och öppen, kan inte fly, kan inte tala eller resonera. Man är ett med sina föräldrar, ett med omgivningen, så när någon behandlar en illa blir man ett med smärtan också. Man börjar tro att man ÄR smärtan och hoten.

 

Spädbarnet är kärlek och vill bara få ge sin kärlek till någon som ser och tar emot den. Det är kanske den största kränkningen, djupt inne i existensen, att inte få ge sin gåva.

 

Och ändå överlever man på något sätt. Man blir lite större (spännande nog) och hittar vänner lite varstans, som ändå uppfattar den kärlek man är och som kan ge gensvar, en mormor, en vän. Men de bor inte med en, så när de går blir det tomt och hotfullt igen. Men jag lärde mig att vara extra omtänksam, extra lättsam, extra glad. Då blev inte mamma och pappa så arga.

 

En mamma som var full av harm, som inte fick sina egna behov tillgodosedda som barn, som inte heller fick gränser. Hon trodde att jag var hennes tillhörighet. Hon behövde leva genom mig i en symbios.

 

Men jag dög aldrig fastän jag dyrkade och älskade henne. Hennes maktspel pågick från starten. Jag trodde att det var kärlek och omsorg, i symbiosen, men jag var dock en egen individ och det uppfattade hon som ett svek. För att få kontroll söndrade hon mig inifrån. Var jag glad var det fel, för hon var olycklig. Jag blev anklagad för att svika och överge henne. Var jag arg var det också fel – man fick inte vara stark och stå upp för sig. Var jag ledsen var det fel likaså, då var jag löjlig. Bara när jag var trasig och förvirrad var hon nöjd, då hade hon full kontroll.

 

Där fanns sexuella övergrepp från början. Men så fick jag en nallebjörn av pappa eller en tur till skansen med mamma. Deras makt blev oerhörd, de kunde ge allt och de kunde ta allt.

 

Att försöka rädda sig undan gick inte. Att nå mina mål gick om intet. Jag kämpade hårt men jag FICK inte lyckas, då svek jag mamma. Jag FICK inte var en egen person, då retade jag upp pappa som ville ha total makt. Jag klippte av kontakten, men trauman på trauman på trauman upptog min kropp, energi och själ. Det syntes inte utanpå, men jag levde i ett fängelse.

 

Jag har bemött mina barndomstrauman, mina minnen. Men det övergivna spädbarnet var svårt att möta, något jag har försökt undvika. Nu när jag väl är öppen för den här lilla lättar trycket på ett magiskt sätt. Efter en tids nedstämdhet fick jag mardrömmar och minnesfragment. Väldigt tungt, väldigt skrämmande. Men nu befriande. Jag har min traumaterapi, har lyssnat på vägledda meditationer, tagit det varsamt och vilat. Det var inte mitt fel, det var inget dåligt spädbarn. Och jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva knäcka mig själv, för att försöka förtjäna min existens. Är inte skräp. Är min första tanke/känsla/insikt: man är kärlek.