DET YTTRE MOTSTÅNDET

Jag växte upp med dödshot, det fanns alltid där, först outtalat och sedan uttalat och påtagligt. Man gick inte emot pappas vilja. Man övergav inte mamma. Man avslöjade inte övergreppen, brotten.

Sedan fortsatte det på behandlingshemmet. Man uttryckte inte känslor, därför att det var fel på dem och ingen förstod. Man ifrågasatte inte behandling och behandlare, för att det var fel på en och man var hopplös och otacksam. Man avslöjade inte det som skedde bakom stängda dörrar för då förlorade man sina rättigheter till hjälp/existens.

Samhället har talat om för mig att jag inte passar in, att jag inte är önskvärd, går att förstå. Att då komma och påstå att man är författare…?

DET INRE MOTSTÅNDET

Som traumatiserad vänder man övergrepp och mobbing mot sig själv, i synnerhet som tonåring, vilket gjorde att jag hamnade på behandlingshemmet. Sanningen är att jag har överlevt något svårt och har något att ge. Jag har växt av det och lärt mig mycket på vägen. Jag har mycket hopp, kraft och kärlek i själen.

Jag har också missat mycket och kommer som en udda fågel till alla sammanhang – har inte gått gymnasiet, har på grund av DID (en dissociativ störning) och trauma inte jobbat (konstigt, för jag har jobbat och kämpat varenda dag i mitt liv ändå) har inte dejtat. Jag har inte tillhört någon grupp, har inte haft stödet.

Så att ge ut böckerna ändå… Att berätta sanningen om övergrepp och förövare ändå. Att visa att man har något att erbjuda ändå. Det har känts som att forcera en enormt tjock mur.