FÖRLAGEN

Bokbranschen är en av de svåraste som finns. Har med tur, kontakter, mode och begåvning att göra. Men allra mest har det nog med pengar att göra. Bara ett fåtal verkar sätta litteratur före intäkt.

Man kan få av samma förlag helt olika respons på samma manus.Jag skickade in min självbiografi till Bonniers när jag var tjugotvå och hade en period av intensiv läkning. Jag ägde min sanning. Jag var okej och ingen skulle få ta mitt liv ifrån mig igen. Det var inte mitt fel det som hade hänt mig. Jag kom till liv och mitt språk kom till liv. Bonniers gav positiv respons, det var ett intressant och viktigt manus, men jag behövde jobba med dramaturgin.

Det var kul att få svar från Bonniers, men också nedslående att inte bli omedelbart antagen. Just då klarade jag inte av det så bra. Självförtroendet sattes i svajning när världen fortsatte att vara så tuff.

SJÄLVFÖRTROENDE

Jag hade det svårt i många år. Det var väldigt svårt att tro på min begåvning eller människovärde. Jag slarvade med kommande manus för att jag var rädd. Levde i utanförskap och fattigdom och tyckte inte jag kunde lägga pengar på redaktörer och lektörer. Jag bad om ursäkt för mig själv i mina följebrev som jag skickade in tillsammans med manus till förlag. Men ibland fick jag ändå fina kommentarer. Jag blev så glad. Oftast var det dock ingenting alls.

När jag har kämpat som mest med bokbranschen har det ofta inte lett någonstans. Men när jag har släppt taget har något positivt kunnat slinka igenom. De böcker jag tillslut gav ut själv fick fina recensioner och köptes upp av bibliotek. Och det var kul! Det var härligt! Tre år senare fick jag napp av ett förlag som tyckte om den nya versionen av min självbiografi.

EN CHANS

Jag tycker att jag kan se hur mina rädslor påverkar saker och ting. När jag gav ut ”Vi barn i Underlandet” var jag knockad av rädslor och skam. Och jag fick inget bemötande alls av bokbranschen. Inte heller min diktsamling, som antogs av två förlag, fick någon som helst uppmärksamhet, tror inte att en människa har köpt den.

Men jag är en sån där jobbig person som har skrivit om incest och övergrepp, samhällets svek och grymma trauman i följd – bland annat. Kan man ta mig på allvar? Dels förstår man inte incest. Dels förstår man inte författare. Får man lov att ha starka känslor och intellekt samtidigt? Får man ha klassats som galen och samtidigt vara förnuftig och sann?

Ja, jag tror att det går. Jag tror att vissa har problem med det. Men för min del är det allra mest mina egna rädslor som hindrar. Mina skönlitterära berättelser fick som sagt fina recensioner. Det som jag har skrivit om övergrepp har helt gått förbi. Men jag är någon som står upp mot pedofilerna och mobbningen. Sådant är jobbigt. Så mycket är korrumperat.

SPRÅKET

Jag är inte en perfekt författare. Det finns mer begåvade. Men jag vet vad jag har. Innerst inne vet man det. Det finns ett guldtråd där, som kommer ut i mitt språk. Jag vet hur svårt det är att skriva om undergången. Jag vet hur svårt det är att överleva undergången. Jag vet hur stark och kärleksfull jag är och hur det sjunger om orden. Ville bara säga det. Innan detta ännu en gång drunknar till rädslornas oljud.

Tror man att man är värd en chans så får man ofta en chans. Men även den som aldrig har upplevt omsorg eller stöd kan lära sig. Man kan arbeta sig till en chans också, millimeter för millimeter.

BÖCKER

Vill säga: Glöm pengar och prestige. Se de fina berättelserna, hör tonen i språket, känns själen. Böcker är relationer utan krav och spel, antingen gillar man boken eller inte, men något får man alltid ut av den.

Jag har inga pengar, inga kontakter, inget självförtroende, tills nyligen inget stöd. Jag har inte haft en chans att lyckas. Men det som ingen kan ta ifrån mig är att jag är författare och att ord, meningar och berättelser växer som frön i min själ och måste ut. Det är vackert.