NÄST VÄRSTA BROTTET EFTER MORD

Både barn och vuxna känner mycket för sina föräldrar, inklusive de föräldrar som tagit allt från dem. Det är starka band och lika stark lojalitet. Men jag anser personligen att om man har begått våldtäkt mot ett barn så har man inte längre några rättigheter gentemot barnet. Det är tack och hej. Klart och slut. Gräns och gräns.

RÄTT TILL LIV

Samhällets budskap i frågan är luddig och skev. Pedofiler får umgängesrätt. Lilla Hjärtat Esmeralda skickas till sina föräldrar för att bli mördad. Och incest är det allvarligaste brottet näst efter mord. (Vilket aldrig uttals högt. Därför att vi fortfarande tror att det hjälper om vi sopar smutsen under mattan. Nej, det hjälper inte. Det måste ut och bort. Vi vill inte bo under mattan med smutsen. Vi vill leva.)

LOJAL ELLER DÖD

Pappa gjorde som han ville med sin jävla dotter, det sa han högt några gånger och så var det. I början protesterade jag, men blev bestraffad för det och ingen räddade mig. Därefter blev jag lojal mot min pappa och mamma på egen bekostnad.

TILLFLYKTEN HADE ETT PRIS

Jag slutade protestera emot dem och protesterade istället mot livet själv. Men innerst inne ville jag fortfarande bli räddad. Fördelen med Hell Hotell var att det låg en bra bit från Stockholm och pappa. Fördelen var att jag inte behövde vara jag längre, utan crazy banana som yrkestitel. Jag kunde gömma mig i dårarnas limbo.

MÅSTE

Men pappa fick komma och hälsa på som han ville. Jag både skar mig och dissocierade bort inför hans besök, något annat kunde jag inte göra, eftersom jag hade lärt mig att det inte hjälpte att tala om att jag inte ville. Tvärtom kunde det bli riktigt farligt då.

FRITT FRAM FÖR FÖRÖVAREN

Men varför lät de honom komma, kan jag undra. Han kom innan jag nämnde några övergrepp och han kom efter att jag hade börjat erkänna vad som hade hänt. Det var som att hans rätt var så stor att det inte spelade någon roll ifall jag dog på kuppen. Mer hur kan det vara så? Han betalade inte för min vistelse, han betalade ingenting till någon. Han hade inga kontakter, var inte deras vän. Jag var sexton år och söndertrasad av övergrepp, detta var ett faktum. Jag har hört berättelser om förövare som förgriper sig på sina offer i väntrum och samtalsrum, det stället i världen där barnet ska vara tryggt.

JAG VILL INTE

Jag kunde inte säga det då, så jag säger det nu i stället: Man vill inte fika med sina förövare. Man vill inte träffa och umgås med en pappa eller mamma som våldtagit en fysiskt eller känslomässigt. Anledningen till att man går med på det, på egen bekostnad i form av svår ångest, är för att man tror att man inte har något val. Ingen lyssnar.

GÅR MAN ÖVER GRÄNSEN SÅ GÅR MAN ÖVER GRÄNSEN

Pedofilen har brutit mot sitt uppdrag som människa och pappa och har inga rättigheter. Om barn och vuxna fick budskapet att samhället står på din sida kunde vi sätta gränser gentemot våra första förövare och gentemot andra som följer i kölvattnet.

Jag förespråkar varken tortyr eller avrättning, utan bara gränssättning. Skydda offret, inte förövaren. Sätt psykopaterna i empatiskola, lär narcissisterna om gränser, men släng oss inte till vargarna.