ÄNTLIGEN BEHANDLING

Att få hjälp, vad är det? Nu går jag äntligen hos en psykolog som har 30 års erfarenhet av traumatiserade människor, som är intresserad av mig och medveten om sina egna brister och styrkor. Att vara psykolog eller terapeut är nog svårt ibland. När man brinner för det och har valt rätt yrke så är det fantastiskt fint. Han är privatpraktiserande och det tog tjugo år någonting för mig att kunna betala för min terapi. Och jag är glad för god terapi hjälper, gör all skillnad, för mig och mitt liv.

MITT LIV

Men den hjälp jag har erbjudits av allmänvård och samhälle var inte hjälp alls. Nu senast skulle jag, efter ett antal år i vårdkö, få hela tio sessioner för min PTSD och DID. Det är det bästa traumatiserade erbjuds av allmänsjukvården. Det är lite av ett hån, ett plåster på ett benbrott. Men man får vara tacksam för vad man får. Eller? Man får känna sig lite dålig och hemsk som inte blev riktigt bra av det där plåstret.

FÅ BLI

För våldtagna vänder sveken emot sig själv, istället för att bli förbannad över sådana kränkningar – svåra trauman tar åratal att läka, hårt arbete och väldigt mycket lidande, för att läka är ett lidande. Ändå gör man nästan vad som helst för att bli fri från förtrycket, det som förövare skapat inom en. Slippa förlamande ångest, mardrömmar, ständig skam och rädsla. För att få bli den man egentligen är.

MÄNNISKOVÄRDET?

Innan jag hittade min fina terapeut manglades jag sönder av psykvården. Efter barnpsyks antivård (90-tal) skickades jag omkring mellan mottagningar. För att få ta del av någon terapi här så behövde jag en annan diagnos och för att få hjälp där byttes diagnosen, så att jag skulle passa in i systemet. För allmänpsykiatrin är som en stor kall fabrik. Om jag studerade fick jag inte gå i terapi och om jag stod upp för mig blev en psykiater vrång och mixtrade med intyget till försäkringskassan.

MÄNNISKA INTE DIAGNOS

Det spelar absolut ingen roll vad jag sa, vad jag hade att berätta. Allting handlade om diagnosen. Och om mina problem inte stämde överens med den tillfälliga diagnosen, då var jag besvärlig. Då blev det kritik i stället för att som behandlare t.ex. ta sig en liten surfing och googla mina symtom. Fast det skulle innebära respekt för patienten, och om man inte gick att prydligt paketera fanns inget intresse över huvud taget. Då kunde man dra åt fanders. Goda viljor drunknade till skramlet från maskineriet.

LAGLIG RÄTT
Sen är det rättssystemet. Okej, så jag är ett brottsoffer, tänkte jag. Det är inte mig det är fel på ändå, så som jag trodde hela uppväxten. Är inte ett barn längre så nu är det mitt ansvar att ta hand om mitt liv. Att stå upp för mig själv. Och jag behöver bryta med min förövare. Han är min pappa, eller var. Nu är han min förövare och ingen vill tillbringa tid med sin förövare. Vi, hans barn, behöver blir fria och läka. Rädda det som räddas kan.

INGET STÖD

Första gången jag anmälde var jag bara 22 år gammal. Jag hade inget stöd. Jag var livrädd för vad pappa skulle göra när han fick reda på att jag hade anmält honom. Men jag visste att jag gjorde det rätta. Det visste däremot inte min advokat som aldrig gick att få tag på. Polisen kallade in mig till förhör men sen drog det ut på tiden. Jag avbröt proceduren när jag inte orkade vara rädd längre.

ÖVERKÖRD

Andra gången jag anmälde var jag tjugonio år. Jag fick fyra olika jurikstuderande som advokat och fyra olika poliser förhörde mig. Det finns ingen som helst tvekan om att jag är svårt traumatiserad av sexuella övergrepp. Mina journaler börjar på barnpsyk, men eftersom barnpsyk och almmänpsykiatrin är så fruktansvärt bristfällig så räckte inte det som bevis. Bevis förresten, det polisen efterfrågar är fotografier och videos av övergreppen. I hem förekommer inte det direkt, snarare i porrligor, men det är i hemmen som de flesta övergrepp sker.

PSYKOPATENS HOTFULLHET

När förövaren är psykopat (som de oftast är) påverkar det hela hans/hennes omgivning. Alla är rädda för sina liv. Alla har munkavel. Det finns inga vittnen. Alla hjärntvättas och hotas outtalat. Poliserna ringde efter tre år och sa att nu har preskriptionstiden gått ut så nu lägger de ner utredningen. Ingen vill möta en pedofilpsykopat, tänker jag.

DET FINNS BEVIS, I HISTORIEN, I HJÄRNAN, I UPPTRÄDANDET

Jag har inte gått igenom det jag har gått igenom förnöjes skull. Idag finns det möjlighet att röntga hjärnan, både för att se trauma och för att se empatistörningar och förövarbeteende. Så det finns faktiskt inga ursäkter alls för det som gjorts mot mig (alla oss.) Vilka rättigheter? Nya trauman är vad det handlar om.