På senaste tiden har mycket handlat om ökenråttorna/gerbilerna. Jag som är kattmänniska! Hehe.

De första som kom var systrarna Elbereth och Tintallë, en gråvit och en svart med vita tassar – handskar. De var som minioner, om ni har sett den filmen? Sorglösa, energiska och praktiskt lagda.

Först hade jag bara ögon för Elbereth. Hon var spröd och känslig, jag såg henne dansandes i rosa ballerinakjol, hon var feminin på något vis. Hon satt på min axel och undersökte mina öron, medan Tintallë ägnade sig åt pyssel och byggnationer. De hade sitt terrarium i hallen med anslutning till badrum och fick springa fritt där om kvällarna. En dag lyckades Elbereth trilla ner i toan. Det finns tydligen ett mellanrum mellan sits och stol där hon halkade ner. Jag håvade upp en väldigt våt gerbil och hon torkade surmulet bland sågspånen i nästet.

Några veckor senare var det Tintallë som plurrade i toan! Nu fattade jag hur de kunde hamna där och tog bort papperskorgen som de hade klättrat upp på. Där kämpade min lilla råtta för livet! Där och då väcktes kärleken till Tintallë till liv och därefter var det henne jag bara hade ögon för.

Så kom en ödesdiger dag för oss här i Tossebo. Jag skulle bara skölja av ansiktet i handfatet och stängde till dörren, när jag märkte att något tog emot. Jag hade sett Elbereth – Bell – alldeles innan, söt och knasig med sina små armar utsträckte efter en godisbit. Nu var det över.

Man får inte ha gerbiler ensamma, de är så sociala djur, så smått panikslaget letade jag efter en ny livskamrat till Tintallë. Jag hittade en annons om ungar men uppfödaren ville att jag skulle ta den svarta ungen. Jag ville helst ha den bruna, så att jag lätt skulle kunna se skillnad på dem. Tillslut lyckades hon sälja båda två till mig, fastän det inte rekommenderas att man har tre gerbiler samtidigt, för att en vill dominera och behöver utesluta någon. Ibland har det dock gott bra.

Giliath och Luinil (alla gerbilernas namn är stjärnor ur Tolkiens sagor) var två karaktärer. Luinil/Lui såg skälmskt på mig. ”Jag är ett rått-barn.” Hon är blyg men lekfull, väldigt gullig men också lite fräck, hon snodde åt sig godisbitarna först. Gili är vild, modig, livsglad och stark. Från första stund retades hon och jagade efter Tintallë men jag trodde att det var lek. Dock försökte Tintallë tala om att hon inte var trygg genom att nafsa lite på mig, men det förstod jag inte då.

Efter två månader slog det till och jag såg min lilla Tin darrandes och omtöcknad. De vita små handskarna var röda av blod. Hon hade blivit biten i halsen. Jag visste inte hur djupt men det var mer än ett vanligt gnabb.

Hur gör jag nu med de tre damerna? Först tänkte jag att de kunde bo på varsin sida av en avskiljare med Gili och Tin på varsin sida. Att de liksom fick dela på Lui. Men så började även Lui jaga efter Tintallë och då fick systrarna flytta till en annan bur. Tintallë blev så skärrad när hon hörde dem i hallen att hon försökte gnaga sig ut ur taket på akvariumet och skadade nosen illa.

Såren läkte men Tintallë var förändrad. Första veckan frös hon fast då och då i en slags halvdvala som påminner om dissociation eller chock. Det tog en månad för henne att börja gräva gångar igen. Jag tog ut henne till mig i soffan och byggde upp en liten lekplats där åt henne och vi började hänga flera timmar om dagen, medan systrarna rumsterade om i hallen. Jag lade ut annons om omplacering, men jag fick inget svar och dessutom var det så svårt att släppa systrarna. Gili var ändå så himla snäll och rar, hon ville bara leva och skydda sin syster. Hon kan inte rå för sina instinkter. I naturen hade de inte behövt vara instängda tillsammans utan kunnat finna separata vägar. Och Lui förblev blyg och lite besvärlig, kom aldrig när man ropade, medan Gili alltid dök upp som en trogen liten hund.
Tillslut hittade jag ett fint hem åt dem.

Tintallë lystrade spänt efter dem och när hon inte hörde dem blev hon trygg. Hon började gräva mer och fixa med boet. Men hon var också skygg, trött och liksom halv.
Jag kontaktade en annan uppfödare och berättade om det som hade hänt Tintallë. De här uppfödaren kändes mycket seriös och berättade att det skulle gå bra att ha två stycken, särskilt då Tintallë inte är dominant. Jag kände mig verkligen rädd och ville inte utsatta Tintallë för fler vedermödor. Men, ännu en gång satsade vi.

En pytteliten groda med kaffelatte-päls kom hem till oss. Hon heter Tinu. Under de första dagarna bodde de åtskilda av galler men i samma akvarium. Tintallë blev inte livrädd, utan tog det varsamt.

Tinu lyckades smita mellan mina fingrar och hamna på golvet, så då fick hon också hälsa på kaninerna! Och samma kväll hamnade Tintallë också på vift när hon halkade ner från soffan på filten! Det var en intressant dag!

Så kom den stora dagen när gallret mellan dem skulle bort. Oj oj oj, skulle de acceptera varandra, eller skulle det bli bråk? Den lilla lade sig på rygg och Tintallë skannade hela hennes varelse noga. Sen var det bra!

Sedan Tinu kom har Tintallë varit väldigt mycket gladare och modigare. Det är som att hon är en gerbil igen, efter att ha varit ett litet spöke. Hon kom snabbt tillbaka till sitt vanliga energiska, glada beteende, borta var skyggheten. För fastän hon hade hängt mycket med mig och suttit på min mage och fnattat runt i soffan, så märkte jag att något tyngde henne. Nu är tyngden borta.

Tinu var så lycklig. Hon fick en sådan vuxen och livserfaren kompis! Jösses vad kul – och en stor bur full med rör och nästen. ”Visst har vi ett kul näste, kompis!”

Tintallë har stort tålamod med Tinus lekfullhet, vet att det är lek och inte aggression och vänder lugnt ryggen åt henne när hon klättrar och vill brottas.Då gör Tinu hon små busiga piruetter. Precis som en kattunge eller hundvalp är hon. Ja, de är väldigt små, men de har stora personligheter. De kanske inte ägnar sig bokföring och shoppingturer och parmiddagar, men det känns som att de har själ och personlighet precis som människor. Att de är lika öppna och vakna för omgivningen som katter och hundar om än med annat språk. När Tintallë fastnade mellan två krukor igår hörde jag små pip-rop på hjälp, hon ropade på husse. I skrivande stund är hon ivrigt igång med att samla papper från golvet i hallen och bära upp för sina stegar till nästet. Hon är sig själv igen och vi älskar vår bebis Tinu, som gjort henne så glad.

Och det där jag försökte mig på, att hålla distansen och låta djur vara djur, det kan vi glömma, de är mina döttrar, mina Tummelisa-döttrar och så är det med det.

Nästet