Är respekt omöjligt att få??

Om man är :
1. Snäll
2. Traumatiserad
3. Annorlunda, i mitt fall transperson
4. Konstnärlig
5. Kort som en hustomte
6. Godtrogen

Men om man också:
1. Jobbar hårt
2. Har en massa erfarenheter på vissa områden
3. Har gränser
4. Tar ansvar
5. Ger ut bok efter bok trots allt
6. Läker

Är man värd respekt då summa summarum? Fastän man var sängvätare och ett svårbegripligt barn; inte har standardlivet enligt svensk mall som vuxen. Fastän man har ett minst sagt brokigt eller snarare galet svårt förflutet. Jag är artig och ödmjuk, modig och öppen. Tror i grund och botten på livet och därmed människan. Kan fel någonsin bli rätt?

Och fastän det är så svårt att komma någon vart som författare eller för den delen som traumatiserad och även transperson, så går jag hela vägen uppför berget. Nu är jag 44 år och har klarat det omöjliga tillräckligt många gånger för att tvingas börja ta mig själv på allvar, och det är väl en början… Efter alla dessa år med förtryck har jag bearbetat, läkt och är så sund idag, trots yttre omständigheter. En frisk människa respekterar andra liksom sig själv per automatik. Respekt är en sådan grundläggande egenskap, även bland djur – man diggar sina fjädrar, sina ränder, sina förmågor. Jädra fin skapelse, det är man.

Men det är en stor utmaning att vara människa, en utmaning värd respekt. Ändå sätts människors egenvärde i svaj – man tappar respekten för sig själv, andra och för mänskligt liv, ofta i samband med känslan av ensamhet och skam. Social och komplex är man som människa.

Jag älskar det, respekt. Det klingar rätt i mig. Man får det åter när man bearbetar, när man bygger sig sann igen och lägger av sig filtar av skam och skuld, skräp som egentligen bara hör det mänskliga till. Bara man har sig själv så är man inte längre ensam. Det är då man kan börja bygga en värdig tillvaro.