POJKFLICKOR, MJUKISMÄN OCH VÄNSTERFEMINISTER

Som de flesta vet befinner sig det manliga och det kvinnliga på en rörlig skala. Man kan bete sig som pojke fastän man är flicka, man kan vara hönsmamma som man. Man kan bli radikalt maskulin av olika anledningar, eller aggressivt feminin. Att utforska manligt och kvinnligt ingår i livet. Och en del befinner sig någonstans mitt emellan och har balans och trivsel där. Befinner man sig bland ytterligheter kan det bli lite kamp för att acceptera sig själv, för att bli accepterad, för att passa in. Men enligt skalan kan man vara feminin till kropp och intressen men ha en manlig kraft och pondus. Man kan vara muskelknutte med snagg och buskigt skägg och ändå gilla att leka Barbie med döttrarna. Och så kan man förändras, ifall man har känt sig tvungen att förneka olika aspekter av sin manliga/kvinnliga identitet, då kan det vara viktigt att få framhäva detta när man hittar tillbaka till sig själv. Manligt och kvinnligt är som att titta i ett kalejdoskop där bitar och mönster skiftar.

 

Hos de flesta kan utforskandet av manligt och kvinnligt kännas lekfullt, och ibland kan det också ske på blodigaste allvar, när man vill skapa jämlikhet på arbetsplats eller äktenskap. Variationer på variationer. Skillnaden mellan en transperson och andra människor är att den kropp man har känns djupt fel och det man inte har känns i djupet rätt. Man lider av könsdysfori, vill säga. Andra typer av regnbågsmänniskor saknar könsdysfori. Det finns andra sorters dysfori vad gäller kroppen – en del människor känner till exempel sådan aversion mot ett ben eller en arm att de försöker ta bort den. Det där med att förena kropp med själ går inte alltid som det är tänkt. Eller också är det tänkt just så… (Man kan också förneka sin könsdysfori, för att överleva.)

 

Transpersoner är bortsett från könsdysforin precis som alla andra på skalan, en del är feminister, andra machomän, vissa är mitt emellan och några bryr sig inte. Det manliga och kvinnliga befinner sig i samma kalejdoskop för transpersoner som för andra och föränderligt. Vissa perioder vill man bejaka sin manlighet, kanske i överkant. Alla har ju både manligt och kvinnligt i sig. Men kroppen är ett eget kapitel. Kroppen är kroppen. Så extremt viktigt att den fungerar och är så hel som möjligt.

 

KROPP

Kroppen är inget som jag som transperson automatiskt har känt mig hemma med och jag är inte ensam om det. Jag uppfattar det som regel snarare än undantag, att kroppen är något man både som transperson och icke trans behöver lära sig att acceptera i bästa fall, åtminstone leva med. Kraftiga flickor har en inre smäcker balettdansös som sitter inspärrad osv. Man vill ha brunt hår om man är blond och vice versa. Allt skulle vara bra bara man slapp bära glasögon/hade muskler/var längre. Är man någonsin riktigt hemma i sin kropp? Eller ger man med tiden upp och gillar läget? Kanske just som rynkorna sätter sig och allting förändras – ännu en gång. Men bortsett från tjock, kort, lång, smal så karaktäriseras kroppen, ju, av maskulinitet respektive femininet.

 

PSYKE

Psyke och kropp passar sällan automatiskt ihop. Så varför skulle det passa ihop med alla att vara maskulin respektive feminin? Det vill säga man respektive kvinna. Det handlar ju bara om organ precis som magsäcken och lungorna är organ. Skulle någons äggstockar respektive testiklar avgöra hurdan personen är?

 

Men könsidentitet går djupare än så, djupt ner i psyket. Det finns dörrar och spärrar och gångar och labyrinter där nere. Någonstans i närheten av neuropsykologiska tillstånd skulle jag tro att könsidentiteten sitter. Och på den nivån finns så många varianter att de inte går att räkna. Men mitt i den där karusellen av DNA-strängar och hjärnfunktion befinner sig könsidentiteten. Alltså existerar kön – men det har inte med kroppen att göra, utan med psyket. Någon ska ut och kriga och bygga hus respektive ta hand om hemmet och tillverka kläder? I det djupa Själarnas Hav delas korten ut som man får på handen.

 

Men varför föds man i en kropp som inte tillverkar skägg eller spermier, men VET att man borde ha en sådan kropp? Att man INTE ska ha äggstockar och bröst. Hur kan man VETA det? Hur kan man sakna något man aldrig har haft, eller avsky något som egentligen inte är till någon skada för en?

 

Någonstans på vägen hamnade vi i fel kropp. Programmerades att bli en man, men fick en feminin fysik. Hur avgörande är hormoner, då? För hormoner bildar en väldigt skiftande storm i livmodern, så hårfin och tillfällig att även enäggstvillingar kan påverkas, så att den ena blir transperson och den andra inte. Så otroligt känslig är varje liten cell inför varje lite hormonell skiftning, där inne. En skiftning som talar om för den lilla hjärnan om man är yin eller yang/testosteron eller östrogen/beskyddare eller hemskapare. Eller handlar det om något annat?

 

ANDLIGHET OCH EXISTENS

Handlar det om existens och andlighet? Som transperson är man både hel och halv på samma gång, oförmögen att fungera fullt ut men inte sjuk; otroligt vanlig på alla andra sätt, alltså lika ovanlig som någon annan grupp människor, allt från det gängse småborgerliga levernet till vild motorcykelknutte och så vidare, och så vidare. Personligheter skiftar markant mellan transpersoner, det är bara den där mekanismen i psyket som sammanför oss.

 

Jag tror på reinkarnation. Varje liv är en möjlighet till tillväxt. Finns kön i himlen? Har andar kön? Djur har det, och människor. Det är för att fortplantningen ska fungera. Det är yin och yang, att dela på uppgifterna och framför allt, tror jag, att lära sig samarbeta. Att komma samman och att splittras – båda innebär tillväxt. Man är en del av något större så som världen, samhället och familjen – OCH man är egen pjäs, ett eget universum. Hur går det ihop?

 

Att vara trans handlar mycket om att splittras och komma samman – med sig själv. När tonåren inträffar så upplever transpersoner ett väldigt trauma, kroppen är fel, man förlorar sig själv. Att hitta medicinska och psykologiska sätt att justera felet och ta tillbaka sig själv, det är som att födas på nytt. På ett djupare plan kanske ens själ behöver få göra en sådan resa.

Kanske just den själen behövde få kämpa för sig själv, behövde prövas för att få välja sig själv, oavsett vad omgivningen tycker. (Tänk bara att ha varit människa på artonhundratalet, helt gisslantagen av samhällsnormer och släktens förväntningar på en. Att en själ från 1800-talet behöver få växa och bryta sig fri.) Alla har vi våra resor och just transresan var den resa själen fick att pyssla med, den här gången. Och inte skadar resan en, utan stärker, både en själv och omgivningen.