PASSAR INTE IN, FÖRSTA OCH SISTA GÅNGEN JAG TÄNKER DEPPA RUNT DETTA HÄR I BLOGGEN, FÖR EGENTLIGEN ÄR JAG GLAD FÖR VAD JAG HAR.

Facebook, det är till för de yttre skikten, inte för människor som mig. Jag får någon like här och där men för det mesta känns facebook som en antistöd för mig.

Min självbiografi fick inget mottagande att tala om och ibland känns det som att sveken aldrig tar slut. Först förvisas jag som människa, sedan som författare, som att det är något brott jag begår genom att skriva hyfsat bra och samtidigt vara en väldigt utsatt människa.

Alla har sina grupper och sina kontaktnät och här kommer jag, ensam och klok (jo, men det är jag nog ändå) och sårbar med något att ge. Jag passar inte in någonstans fastän jag rör mig i utkanten av många olika grupper.

I litteraturvärlden viftas jag undan som ännu en sån där som skriver om incest och andra hemskheter. Litteraturvärlden är precis som dårhuset jag skrivit om, dit samhället skickar en om man har det för svårt. Jag förvisas fortfarande, av de mina, författare och litteraturintresserade, för att jag inte spelar efter de gamla dammiga reglerna om vad som är fint och vad som inte är fint. Sanningen är alltid fin som sådan och ibland går det hemska att uttrycka vackert, utan andra litterära krumsprång.

Bland andra våldtagna passar jag inte heller in direkt. Man får inte lyckas. I alla fall om man inte är en ledartyp, utan en lågmäld typ som varit med om bland de allra svåraste av trauman under lång tid. Depressionen har ett järngrepp om den här gruppen. Det är ingen anklagelse, men jag känner definitivt antistödet. Jantelagen regerar bland de förtryckta. Det är så mycket lättare att ge upp än att hitta sitt mod och tilltro.

Psykopaterna sitter och pyser i varenda samhällsgrupp som spindeln i nätet och de har en väldig makt. De skickar ut hot om fördömande, förvisande, smutskastning, med mera. (Själv har jag redan manglats genom allt det där och har inget kvar att förlora – inte är ett eget val.) Om man ställer sig på en ensam människas sida så går man emot något som är djupt rotat i varje kvadratcentimeter av samhället. Detta sker mest undermedvetet.

Jag vet inte om jag kan nå ut, nå fram, men av någon anledning kan jag skriva, har jag modet och styrkan att överleva. Har jag något att säga. Och popularitet och pengar är inte nödvändigtvis vad framgång är, egentligen, bortom det ytliga grupperandet och rövslickandet.

Jag tycker om facebook ibland och på vissa sätt, mycket av det mer ytliga är vilsamt och härligt. Men mest är det ensamt. Jag tycker om författare men blir inte omtyckt tillbaka. Jag älskar mina olycksbröder och systrar men de har fullt upp med sitt. Så det gäller väl att bygga upp sitt eget, sin egen mur gentemot det man inte behöver bry sig om eller vill bemöda sig med, för att skydda det för själen och hjärtat sant värdefulla.