ÖVERLEVARE

Vill igen lyfta fram hur kapabla och starka incestöverlevare är. Inte för att förminska smärtan och traumat vi lever med. Med betoning på lever.

GLIMTAR AV GULD

Skammen är mördande. Man har aldrig fått lära sig att ens behov räknas. Att ens personliga gränser gills. Men även i början av läkningsprocessen finns glimtar av rent guld. Varje våg av bearbetning för en samman, den man en gång var, den man alltid var menad att bli. Det finns något helt makalöst inom varje människa.

VARA OKEJ

Att läka incesttrauma gör man inte på ett år eller två. Det är en livslång process. Men det kommer en punkt där man vet att man har segrat. Det har återerövrats en frihet, ett hem inombords och man är på riktigt okej. Och att vara okej är en svindlande triumf för en incestöverlevare.

HOBER

Bara genom att vara en som hållit sig kvar, som vägrat ge vika, ger man kraft vidare. Barn känner det i luften. Kassörskan på ICA vet. Här är en hob. Man vet för att på något vis har alla sina förlovningar med förtryck att dumpa i lava.

STOR OCH LITEN

Människor är otroligt lätta att älska egentligen. Det går att vända självhat och den strida strömmen av kritik och självanklagelser till något mer mänskligt: ”Du är bara liten, men du kämpar stort.”

DE OSYNLIGA… SOM FINNS!

Ibland visas incestöverlevare på TV, fast oftast inte. Oftast är det människor som våldtagits av någon annan än en familjemedlem som lyfts fram. Handlar det om incest så syns de utsatta mest som förlorade: prostituerade, drogmissbrukare, inspärrade eller i något svårt svart sammanbrott. Man ser inte läkaren, den empatiska chefen, trädgårdsmästaren, mamman, pappan, läraren, musikern eller i det gamla kloka ansiktet som ler genom rynkorna. För vi är helt vanliga, fina, små, stora människor. Det är det som har hänt oss som var, är och förblir fel.