Att må dåligt och att lida kan ingå i ett missbruk.

 

Tanken att ”jag är dålig” kan bli ens trygghet.

 

När man är på botten kan ingen knuffa ner en. När man inget har kan ingen stjäla.

 

Ömkan kan misstas för omtanke. Ens egen självömkan kan kännas tryggare än självkärlek. Andras ömkan kan kännas tryggare än kärlek och respekt. Vi människor knarkar trygghet inklusive tankar som får en att känna sig ”trygg”.

 

Rädslan kan vid någon tidpunkt ha blivit så överväldigande att man anpassar hela livet efter den, fastän man har överlevt och hotet är borta.

 

Rädsla kan skapa ett nät av missbrukstankar, till exempel: ”Jag måste hållas på plats, jag måste anpassa mig, jag är dålig, andra har makten, inget går att förändra” och så vidare. Och skammen och skulden som lagts på en blir låset och bommen.

 

Så har man ett akvarium åt sig, där allt återkommer och inget förändras, ingen frihet, inga äventyr, ingen glädje utom möjligtvis galghumor.

 

Det där missbrukslivet är bara en illusion. Begripligt men likväl ett slöseri med dyrbar människa och liv. Att komma loss är en andra födsel och ett berikande av allt, liv, kraft, hopp, insikt. Alla har redan gjort den där mirakulösa resan genom livmodern där allt kan gå fel varje stund. Alla är överlevare redan vid första andetaget. Glöm inte vem du är.

 

Jag hoppas alla blir fria. Att alla blir sedda.  Att bara förövare sitter i fängelse.