Vad är identitet, egentligen? Är det baserat på vilken musiksmak en har? Var en kommer ifrån? Är det sammandrabbningen mellan vem du är och den du har varit?

Alva har många minnesluckor. Hon vet varför. Under sin uppväxt har hon utsatts för trauma som har lämnat henne med ett pussel av minnesbitar att foga samman. Hon går i terapi och gräver i sitt förflutna för att försöka förstå sitt nu. Sin framtid.

Bo bor tillsammans med sina syskon i totalt mörker. Bo är bara ett barn, men har tidigt i livet behövt förstå vad det innebär att ta ansvar, och tvingats utsättas för vuxenlivets mörker. De måste fly, Bo och syskonen, men hur?

Lilla fågel flyg gestaltar dissociation. Dissociation är en känsla av avstånd till sig själv, sina känslor eller sin omgivning. Bland andra dissociativa tillstånd finns DID – dissociativ identitetsstörning, som är en splittring av jaget.

Det mänskliga lyfts fram bland trauma och diagnoser. Hopp och kärlek lyser upp även det mörkaste.

Beställ boken på Visto förlag

Matilda Olsson, Idus förlag:
Boken är otroligt välskriven och känns genomarbetad. Du har ett fantastiskt språk! Levande, böjligt, poetiskt och rakt på samma gång. Jag upplever i synnerhet att bokens styrka finns att hämta i ditt språk. Exempelvis:
”Jag börjar vagga så smått, men slutar. Jag behöver inte gömma mig, jag är redan gömd.” Boken känns, trots den stora textmängden, inte svårläst just av denna anledning.

Utdrag ur boken:
Huset nu är nersläckt och mörkt. Det är tomt på färger men fullt av glömskt snusande kroppar. Jag lyssnar på andetagen, medan jag reser ut ur huset och upp mot himlen. Här är luften kall och trädgrenarna rasslar svagt strax under mig. Stjärnorna glimmar och skiner. Jag vet inte hur stjärnorna har det i sina familjer, men vi har det spänt, hälsar jag. Stjärnor skrattar och dyker i mörker och rymd. De är lyckliga. Jag tror att de aldrig bråkar. De bara ger ljus åt varandra och är så där sorglösa som Judit är när någon av de stora jagar henne, kittlar henne och kramar henne.
Stjärnor liknar varandra. Det finns knappast någon mamma eller pappa i deras familjer. Jag har en pappa i vår, delger jag försiktigt. Pappa är försäljare, uppfinnare och hantverkare. Hans huvud är ett mörker, en tomhet som söker ständig påfyllning, och han skapar föremål och trossystem och relationer. När han inte uppfinner en ny sorts diskmaskin eller bygger en dator, uppfinner han vilka han låter oss vara. När han inte sitter i telefonen och pratar med en av sina röster – han pratar med några företagare som han vill sälja saker till – så talar han om för oss hur allting är. En gång bestämde han att vi skulle fasta i en vecka och tömde skafferiet. Mirjam svimmade efter den tredje dagen och Lisa fick smita iväg i natten och göra inbrott hos grannen, så att vi fick något att äta när pappa inte såg. En annan gång bestämde han att flickors långa hår var en högfärdighet och synd och så rakade han av dem så att de bara hade en skugga över skalpen. Just nu bestämmer han att vi måste bära otympliga klänningar och de stora tycker att det är pinsamt att gå till skolan i gammaldags klänningar, men de vågar inte säga något, de vågar inte ens prata med varandra om det.
Nej, vi är inte stjärnor. Vi är människor. Människor kan vara väldigt många olika saker. Människor har familjer. En del är snälla och varma som ballonger – Bo älskar ballonger. Jag hade en ballong som jag tittade på i fem dagar, ända tills den krympte och blev skrynklig och ibland smakade jag försiktigt på den med tungspetsen. När kommer ballongen tillbaka, skulle jag ha frågat varje dag om jag hade kunnat prata. En del familjer är som en lavalampa och lyfter varandra, som våra grannar. Ibland är jag bortglömd på en filt under trädet vid Gula busken och då flyger jag ofta till den familjen. Den familjen har en mamma och en pappa och tre barn som är som grenar som sträcker sig ut för att prova nya saker medan resten av dem bär upp, utan att någonsin släppa taget.