Såg dokumentären som heter Gabi åren 8-13 igår och tyckte att den var så fin och bra! Hen beskriver gender så oskyldigt och naturligt. Det är lekfullt med genderidentitet när man är liten. Den finns antagligen på SVT play.

 

Frågan om stopphormoner under tonåren är komplex och som alla behandlingar, föda och kemikalier reagerar olika människor olika på den. Det behövs mer forskning, men det behövs också acceptans och förståelse för vad könsdysfori är och vad det innebär att vara transperson. Vissa barn är trygga nog att kunna uttrycka genderidentitet från att de kan prata, andra senare i livet. Alla transperson hade nog valt stopphormoner om de haft ett val. Det är djupa trauman, att gå igenom en fysisk utveckling som känns lika kränkande som ett övergrepp. Det är att förlora sig själv, en sorg, ett fängelse.

 

Som det är nu får traumatiserade och svårt ångestfyllda transpersoner vänta 2-5 år för att få börja sin fysiska behandling. Detta borde ligga i fokus, tycker jag. Det är som att man vill uppnå perfektion vad gäller vård/transvård och det märks att detta är ett laddat område för svenskar och svensk sjukvård. Inget är perfekt, ingen vård eller behandling och vissa unga människor kommer kanske göra ett misstag, men mängder av andra kommer få friheten att leva fullt ut, utan att kroppen blir ett tortyrredskap. Transvården är viktig och gäller barn såväl som vuxna.

 

Att vara trans är medfött, inget man väljer. Varför känner vissa andra individer att de behöver gå så långt som att byta könsidentitet för att bli sedda/hörda? Det, utan värdering, är kärnfrågan. Vad skiljer trans från andra former av könsuttryck och identitet? Faktum är att det finns skillnader, men dessa skillnader talar man inte om. Istället går man till attack mot hela transvården. De som har väntat i åratal mår hemskt dåligt, tänk maktlösheten i detta, man vet ju hur det är att sitta i telefonkö i 20 minuter. Och ändå krigar de på, vet, offrar allt, för att få vara den de är.

 

Just nu känns det som att ingen står på transpersoners sida, utan att man som transperson egentligen inte räknas. Vill tacka alla som krigat för transpersoners existensberättigande och värdefulla livserfarenheter. De är förutom krigare också helt vanliga människor. Så konstigt är det faktiskt inte med transidentitet. Sverige gör det konstigt, varför?