DEN INNERSTA KÄRNAN

Inom filosofin har man inte kunnat förklara vad själen är. Inom religionen är själen odödlig och inte ifrån denna värld med dess naturlagar. En del säger att själen har en kärna som ingen kan röra utom en själv. Själen säger vissa är bestående och saknar ålder, medan medvetandet är rörligt och förändras genom livet, till exempel blir man glömsk, vresig, berusad beroende på olika fysiska företeelser, till exempel åldrande. Men innerst inne finns det där som är ens jag kvar.

MIN EGEN HISTORIA

När jag växte upp krävdes saker av mig som stred mot min natur. Min själ bodde i ett psyke/medvetande som var för ofärdigt för att kunna tackla hoten omkring mig och en obegriplig verklighet där både mamma och pappa var snälla ena stunden och gjorde mig illa eller övergav mig nästa stund. Jag behövde skydda mig från hoten och samtidigt intala mig själv att allt var bra. Jag behövde skydda syskonen, ta hand om mina föräldrar när de var fulla osv. Svåra upplevelser och tunga känslor lades på mig. De kapslade in mig, lager på lager. I stället för att växa upp, och visa andra att så här är jag, hade jag fullt upp med att överleva.

JAGET INVADERAS OCH SPLITTRAS

Vart eftersom bearbetade jag mina trauman. För mig inbegrep en traumatisk uppväxt PTSD och DID. DID är att sära på och isolera de svåra känslorna inuti. En liten del av ens själ/psyke/identitet/medvetande härbärgerar det svåra och den delen känns som en främling. Den delen befinner sig ännu i samma ålder som den var när den skapades.

LÖKENS LAGER

Jag var löken. Den berömda löken som har lager på lager och längst in är kärnan. Lagren består av beteenden, tankar, behov, känslor och upplevelser. I kärnan bor ens essäns/själ och delarna skyddar denna innersta sanning/energi/kärlek. Där finns den ursprungliga individen, den som föddes till världen en gång även om denna individ, eller ursprungliga jag/del, också påverkats av att ha splittrats och känns flyktig. Med bearbetning kan denna del börja landa och börja helas.

PERSONLIGHETEN, IDENTITETEN

Glad, allvarsam, pojke, flicka, modig, känslig… Den man är helt enkelt. Sen så utforskar man allt det där under livets gång, men man är ändå den man är, fastän olika saker påverkar en.
Ta könsidentitet t.ex. Man vet inte varför vissa är trans, om det beror på själen, på generna, på hormoner i livmodern. Men små barn vet från början om de är flicka eller pojke oavsett hur kroppen ser ut. De som växer upp i trygga hem kan uttrycka detta och bli hörda. I mitt fall fick jag aldrig utrymme att vara, så för mig dröjde det innan jag kunde förstå det här. Innan jag kunde nå fram till stället i min identitet där det feminina och det maskulina bor, för alla människor har båda delar, fast olika mycket och på olika sätt. Min själ utforskar detta som bestämdes av min kropp/hormoner – eller kanske öde?

OKRÄNKBAR KÄRNA

Inga trauman kan ändra på den man är innerst inne. Men – särskilt när man är ung – kan man tro att ens känslor och tankar är det samma som den man är. Känner man mycket smärta är man en tråkig och jobbig typ, kan man som tonåring översätta det till. Men en känsla kommer och går och ens essäns består. På ett vis är man alltid som man ska, hela livet igenom. Och visst påverkar trauman identiteten… fast egentligen inte. Det är mer att trauman döljer ens jag i lökens alla lager.