OVÄRDERLIGA

Tillsammans med en vän listade jag de människor som under svåra tider ändå funnits där och sett på med vänliga ögon, stöttat och brytt sig. Det finns definitivt sådana personer. Det är bara det att misshandeln i hemmet kommer med ett psykiskt oljud som är alltför stort och blockerar vänliga ord. Men de fanns där, lärarna, kusinen, vännerna, släktingar, barnflickor. De har funnits för mig som vuxen likaväl, olycksbröder och systrar, vänner, grannar, lärare, läkare. Och så djuren förstås, de små personligheterna med morrhår och svans som älskat mig och litat på mig fastän jag inte älskat mig själv.

DET TAR TID

Det som dessa vänner har gett mig och ger mig är respekt, stöd, kärlek, tid, omtanke. Just detta som jag saknade från mina föräldrar. Det har ändå funnits där, i spridda skurar. Och nu, vid 43, börjar jag kunna känna mig värdig det.

GLAD-STRATEGIN

Jag var en glad bebis, vilket kanske är motsägelsefullt. Jag hade det svårt mina första månader, med kolik har jag hört. Men sedan började jag le hela tiden. Kanske blev det en överlevnadsstrategi: att vara lättsam och glad. Det kanske lindrade min smärta och blidkade föräldrarna. Men jag blev ledsen också, särskilt när pappas våldtäkter började. Under den tiden ser jag allvarlig och rädd ut på fotona. Men eftersom ingen brydde sig om vad som hände med mig så lade jag smärtan åt sidan och började le igen.

STÄNGA AV OCH DELA UPP

Detta är att dissociera. Och dissociera var min överlevnad. Det obegripliga som pappa gjorde med mig fick jag lägga undan och kapsla in, så att resten av mig kunde växa upp och ta in omvärlden. Det var psykets sätt att skydda mig. Men det var ingen räddning. Det var det som jag kunde göra när ingen räddning fanns. Detta, att ingen räddade mig, är något av det svåraste att ta in. Istället för trygg blev jag udda, ensam, utanför mig själv.

Så kom tonårstiden med självskadehandlingar och anorexi/bulemi. Så kom Hell Hotell.

LÄKA GENOM ATT SKRIVA

Jag började skriva på Hell Hotell. Detta hjälpte mig, gav mig ett nytt och sundare redskap att hantera livet med än matberoende och rakblad. Jag hade alltid älskat ord, böcker, sånger och det fanns ett hopp någonstans om att kunna bli något och göra något gott av all smärta. Men jag var fast i trauma.

FINNAS

Några år senare hittade jag till HOPP och RSCI som nu heter Rise. Jag började gå i stödgrupp, började träffa andra som överlevt incest och andra sexuella övergrepp. Jag har fortsatt gå i stödgrupp av och till och nu jobbar jag själv som stödperson. Jag tycker att det är väldigt fint att få ta del av andras resor, som ofta påminner mycket om min egen. Våra känslor är de samma. Smärtan går att känna igen mycket väl. Kraften likaså. Är tacksam.

ADULT CHILDREN OF ALCOHOLICS AND OTHER DYSFUNCTIONAL FAMILIES

Jag har gått i tolvstegsprogrammet, ACA närmare bestämt. Det var ofta svårt för mig att känna mig trygg tillsammans med människor som påminde om de dysfunktionella som jag hade vuxit upp med. (Och det fanns dödshot i min ursprungsfamilj.) Litteraturen använde ord som kändes hårda för en som utsatts för så mycket misshandel. Ångesten var stor. Men jag stannade kvar och jag lärde mig massor. Lärde mig att förstå och känna sympati för alla slags människor och deras överlevnadsstrategier.

HITTA SIN EGEN VÄG INOM ACA

Nu när jag får rätt terapi för DIDen så kan jag också känna mig mer hemma i ACA. Jag lär mig att jag inte är extra dålig/extra hopplös, utan att jag är en människa som liksom så många andra utsatts för misshandel i barndomen, att jag är älskad och värdefull. Vill också berätta att det finns en arbetsbok som hjälper en att hitta en kärleksfull förälder inom sig själv och på så vis vända all skam, skuld, självkritik mot acceptans, vänlighet, ro.

GLÄDJE

Jag har sjungit mycket, strunt i grannarna och i intet ont anande motionärer ute i skogen. Ut med det bara.

Målat och lekt har jag gjort. Har varit så ensam så jag har inte behövt bry mig om vad andra tycker. Jag fastnade för reborn-dockor, realistiska konstnärsdockor som man ger färg och form. De blev också mina förlorade barn, som jag fick rädda.

Djuren har betytt allt, naturen också. Som ung vuxen var ångesten stor och livet svårt, men efter trettio har jag kunnat ta in och ta emot ändlös myskvällar med katterna. Och mycket skratt.

RÄTT BEHANDLING OCH BEHANDLARE

Nu går jag i traumaterapi hos en mycket empatisk, kunnig och erfaren psykolog och vi gör EMDR. EMDR liksom masserar psyket och rensar upp, lättar på trycket. Eftersom jag litar på min psykolog så fungerar EMDR bra på mig just nu. Men man ska ha någon slags inre plattform och stabilitet i livet och i relationen till psykologen. Det är likadant med att meditera, tycker jag. Jag har hittat det nu och det hjälper mig mycket, men för tio år sedan hade jag kanske bara glidit in i trauma och rädsla.

NI ÄR KÄRLEK OCH LJUS

Till er som just insett att övergrepp skett, eller ni som kämpar för att få rätt behandling, vill jag säga: Ni är värdefulla, viktiga och älskvärda. Livet kan bli fint igen. Det tar tid så slappna av. Man växer av det svåra, det är faktiskt sant och det är också tillåtet och bra. Vi är inga supermänniskor men vi är älskvärda och vi har något att berätta. Vi behövs i den här världen, allas röster, som bildar en världsomspännande orkester mot dysfunktion och perversion. <3