Individerna buntas samman

Behandlingshemmet är ett kapitel i mitt liv som förblir isolerat från övriga kapitel. Det är som ett hål där mänskligt liv upplöses. Det som gjorde tiden på behandlingshem så svår för mig var att kunskap och förståelse för vad trauma innebär saknades. Man antog bara en massa saker och drog alla över en kam. Därför var det på behandlingshemmet både förövartyper och offer/traumatiserade tonåringar som de kallade gäster. Och det som hos vissa var manipulativa spel var hos andra förtvivlan och desperata försök att rädda sig undan.

Att förlora sin självbild

Personalen såg ingen skillnad och visade ingen respekt, utan mobbade, hånade, kritiserade och medicinerade. Sen var det den känslomässiga försummelsen också. De lärde aldrig känna oss som individer, som människor. När man skrevs in på hellhotell var man en diagnos, en sak. Jag hade förlorat all självrespekt, men jag visste att jag inte var en sak. Det kalla bemötandet jag fick på behandlingshemmet chockerade. Jag var nyss fyllda sexton år och stod nu inför sanningen om det min pappa och mamma hade gjort mot mig. Men på barnpsyk, där jag hade varit innan, rådde kaos, ingen hade koll och känslomässiga, fysiska och sexuella övergrepp skedde. Mitt i den virvelvind av trauman som var mitt liv fanns en stark röst som sa: Jag vill leva; jag vill lyckas; jag vill bli frisk; jag vill bli fri. Jag trodde att behandlingshemmet skulle hjälpa mig med det. Men i stället hindrades all läkning, tillväxt och utveckling. Man frös fast i den kris som fört ens vägar åt hell-hållet. Om man behandlas som störd, sjuk och hopplös när man är tonåring så börjar man tro det om sig själv, man börjar känna så.

En mardröm möblerad med IKEA-möbler och uppdukat bullfika. Drogade människor omkring mig. En pengafixerad ägare som bar väst med fickur och roade sig åt vår underkastelse. I stället för att få en chans att börja bygga liv och självvärde fann vi oss i att bli behandlade som ingenting, vi hade redan innan lärt oss att vi var skräp.

Första dagen och alla andra dagar

Socialsekreteraren körde mig norrut denna novemberdag och omgivningen blev kuperad, där fanns snickarverkstäder och bensinmackar. Allting var främmande och jag visste att jag var på väg långt bort från allt jag dittills hade upplevt. Hade inte mycket hopp, bara att det kanske skulle bli något bättre än det jag kom ifrån. Jag var ledsen, vilse, i kris, söndertraumatiserad, men inte sjuk. Trauma är trauma, desperation är desperation, men bara för att man har trauman är man inte sjuk eller kroniskt störd. Inte manipulativ – en favoritbenämning som psykvården drog till med beträffande alla med ptsd. Tvärtom spelade folk hela tiden spel med mig och jag litade inte på någonting, men försökte inte luras eller styra. Men om man inte vill eller kan bemöta starka känslor, som skam, eller människors utsatthet så kan man dra till med något som håller folk på plats.

Trauma innebär att tiden står stilla

Det har gått tjugotre år sedan jag skrevs ut från behandlingshemmet. I början räknade jag åren. Tjugotre år är ganska lång tid, ett helt liv, fler år än jag var när jag skrevs in där. Men jag trodde att jag aldrig skulle komma ut, aldrig skulle hitta tillbaka till något liv igen. Sista årens enträgna drömmar: Jag tog deras bil, jag körde ut, bort, hemåt. Upprepade drömmar om att dra. Efter utskrivningen drömde jag ofta om att jag var jagad och flydde från barnpsyk och behandlingshem. Att de som skulle rädda mitt liv blev dem jag måste fly ifrån.

Socialsekreteraren parkerade nedanför den röda tegeltrappan. Inne i entrén möttes vi av den väldiga kaktusen, stolarna och spegeln bakom jackhyllan. Mia, som skulle bli min kontaktperson, kom ut från personalrummet och jag blev rädd, hon såg kall och hård ut. Hon ledde vägen genom de plastiga, blaskiga korridorerna till mitt rum, nummer tio i övre korridoren. Dagen därpå gick hon på sjukledighet. Jag hade ingen att prata med. Ungdomarna var stökiga och hotfulla och det var mycket som hände den där första vintern, inbrott, våldtäkter. Jag var i kyla och mörker, utlämnad åt mitt eget traumatiserade psyke för att överleva tillvaron. Ingen frågade hur jag mådde, eller hur mitt liv hade varit innan jag hamnade på det gudsförgätna stället. Där fanns inga psykologer. Läkaren och föreståndaren slarvade och hånade – en före detta gäst anmälde dem till slut. Där fanns ingenting. Ändå märkte jag att personalen levde sina liv där ute i friheten med familj och vänner. De måste vara riktiga människor ändå. Fastän de behandlade oss som saker. Mia bodde med man och barn i byn – när hon kom tillbaka började vi ha samtal. Hon var hård och ifrågasatte mig hela tiden. Men hon var i alla fall där.

Rum nummer tio

I hela mitt liv har det gått att skratta åt eländet ändå. Titt som tätt. Men på Hell Hotell fanns inte den lisan. Jag kände inte en enda gnista av glädje under de fem år jag bodde där.

Utanför fönstret i rum nummer tio sluttade hagen brant upp mot himlen. Där betade fåren. Grå var himlen. Man skulle hjälpa till med djuren men jag var livrädd för män och vaktmästarna var män. Så jag rymde ut i skogen. Varje dag gick jag omkring i skogen bakom hotellet, den var mina lungor.

Jag sökte tröst hos djuren, men de var så anonyma och likgiltiga, till skillnad från min egen katt, som alltid kom för att trösta mig när det var som värst. Men jag fick rida varje måndag, skjutsades upp över backarna och spenderade en timme uppe på hästgården. Ridlärararen var märklig, hon behandlade mig som en vanlig tonåring, av kött och blod. Jag var liksom bedövad inombords, det var så kallt och grått. Men där uppe i stallet tinade åter själen för en kort stund. Då lutade jag mig mot hästkroppen och grät i den sträva pälsen.

Boken jag läste var Jane Eyre. Jag läste om Janes vedermödor och hennes stolta sakliga ande, som tappert uthärdade förluster och svek. Man skulle uthärda. Det fanns ingenstans att ta vägen, utom finkan eller slutna institutioner. Det fanns ingen väg tillbaka. I fem år skulle den lilla byn och behandlingshemmet vara mitt liv och existens. Barnet jag hade varit fanns inte längre. Vuxen kunde man bara drömma om att bli.

Underlandet

Jag försöker nu se på byn och omgivningen med mänskliga glasögon. Det var ändå planeten jorden. Det var ändå människor, som levde sina liv omkring mig. Stojiga barn i skolan. Människor som aldrig hade behövt uppleva hur det är att förlora allt. Min egen släkt valde att hålla sig på avstånd från mig och det som hade pågått i familjen. Behandlingshemmet var ett före detta hotell med sina djurhagar och det berömda vattenfallet en bit in i skogen. I byn tänkte man nog att vi hade det bra där uppe. Att trasiga ungdomar fick en chans att återhämta sig. Personalen på hotellet trodde nog att de var rekorderligt folk som jobbade med ungdomar som hamnat snett. Jag vet inte om någon egentligen var ond även om vissa var elaka, någon pervers. Där fanns ändå allra mest en väldig massa tomhet.

Skinnsoffan, hård och ful. Rasmus stereo, den som han satt och grät vid kvällen innan han dog. Det industriella köket. Den gröna heltäckningsmattan som rev hål i raggsockarna. Det stinkande rökrummet och Lenas lysande ögon när hon pratade om hårdrock och UFO:n. Spegeln i hallen där det står en liten flicksoldat och gömmer sig bland jackorna. En dag kommer du ut. En dag ligger stället bakom dig. En gång läker du dina sår, dina mardrömmar. En dag finner du ditt människovärde. Du är inte hopplös så ge inte upp. En dag är detta över.