SLASKBILDEN

Får man leva ett gott liv om man är incestöverlevare? Det kan man undra, eftersom det bara är tragedier som porträtteras i medier i samband med incest. Klart att man blir rädd, till och med får kortslutning, när man terapeut eller socionom ska bemöta incestöverlevare.

HOPPET

Brottet incest är näst värst efter mord. Men det fina med det näst värsta brottet är att majoriteten överlever, vi kravlar oss upp. Vill, och mer eller mindre kan leva fina, rika, meningsfulla liv.

VI LÄKER

Visst kan vi vara lite arga, lite stingsliga och lättkränkta och svåra. Men se, det där filar vi av oss med en gnutta förståelse från omvärlden. Vi sitter inte och gråter hela dagarna, nej, sorgen har sin tid och efter att den ebbar ut är vi starka. Och vill leva!

STYRKAN

Vi är inga idioter heller. Alla är vi kloka. Många högintelligenta. Andra starka som få. En del är konstnärer. Andra matriarker för sina barn och barnbarn och gud nåde den som kröker ett hår…

BUNTAS IHOP MED VÅRA FÖRÖVARE

Incest är ett brott som begås av en förövare, på grund av den individens inre beskaffenhet. Personen är ansvarig för sina handlingar.

Förövaren är inte offret och vice versa. På något tokigt vis buntas offer och förövare samman till ett och samma problem. Har man haft en hemsk barndom är man körd. Lite oavsett om man är offret eller förövaren…? Detta ihopbuntade tror jag är ett sätt för människosläktet att hålla ifrån sig det svåra (och obegripliga.) Och som offer blir man så invaderad av förövaren att man tror sig vara likadan. Nej, o nej, det är man ej.

SLÄPP UT HJÄRTATS FÅGEL

Inget barn är sin förälder och inget offer är sin förövare. Man är inte det som har hänt en. Incesttraumat kan med rätt stöd gå från att vara en lång plåga till ett ärr, kanske något som påminner om hur stolt man är över att ha överlevt. Smärtan kan bli till ljus, aldrig för förövaren, men alltid för offret.