Lagom mycket trauma, lagom mycket kraft i landet lagom

 

Så jag skrev en bok en gång, som inte fick något emottagande av litteratursverige. Men det betyder inte nödvändigtvis att det är något fel på den, även om den inte är perfekt. En traumaterapeut gick till attack mot den, ja, hon kallar sig traumaterapeut, och tyckte att den skulle ha skrivits på ett annat sätt och radade upp allt som var fel. Hon blev allt lite triggad eftersom det är uppenbart att hon är en del av problemet som jag beskriver. Boken är nyskapande, flödande, varm i sin smärta och djup, med ett vackert språk, så mycket vet jag. Den är vad den handlar om, ett Underland av spridda bitar och trauma, samt en ung människas resa tillbaka till sig själv och sitt liv. Den som är öppen för ämnet och intresserad kan lätt förstå och berikas av boken, då den är så mänsklig i motsats till vad välfärdsbyråkrati och diagnostiserande är.

 

Jag har blivit extremt nertryckt i mitt liv och här kommer jag och har överlevt. Både tänker och känner och är. Man vill så gärna kategorisera in människor och jag själv är en del av det. Offer hör hemma på parkbänken. Duktiga personer räknas. Vi kan förstå lagom mycket trauma, men behändigast är det om offer förblir offer och de duktiga får styra och ställa. Det är tryggast så. För det här är inte USA, att vara sin egen lyckas smed är i vissa fall omöjligt i dagslägets Sverige. Kort sagt: ingen vill se mig lyckas. För om jag med min historia skulle få komma fram måste fler ta en titt på sig själva, de roller man tar sig i förhållande till andra och deras sårbarhet och lidande.

 

Det känns okej nu, med mig, mitt liv, min bok. Den är före sin tid och det vet jag. Jag har fått allt jag behövde få av den och dess tillblivelse. Den förtjänar att ligga till sig i de leriga vattnen och där ingen ser slipas till en pärla. För den ger hopp. Även den som torterats och våldtagits av många i decennier, som har tystats och osynliggjorts av ett iskallt system, kan bli fri. Kan älska. Kan leva.