SJÄLVBILD

Självbilden omdanas. Ingen tvekan om den saken. Självbilden under barndomen var som att bo i lustiga huset med speglarna – fast så lustigt var det inte. Med speglarna som förvrängde bilden av mig. I en spegel såg jag bara sorgen. I en annan såg jag ett stort trotsigt leende. I någon var jag bara ful. I en tredje såg jag helt fin och normal ut bara för att nästa förvrängande bild skulle uppenbaras. Som tonåring försökte jag hantera den splittrade bilden av mig genom att ta avstånd från mig själv. Om jag själv avfärdade mig som dålig skulle det inte göra så ont när andra gjorde det. Som ung vuxen upprepades barndomens relationer med psykisk misshandel, även om bearbetningen som pågick parallellt befriade mig undan för undan.

Faktum är att jag var en snäll unge. Men jag var tvungen att anpassa mig för att överleva, vilket i praktiken betyder att jag övergav mig själv. För att bli skojfrisk och självständig. Eller senare för att bli skygg och isolerad.

Idag förstår jag, ser jag, accepterar jag. Uppskattar jag en liten unge som måste växa upp utan kärlek och stöd, fast besluten om att bli en bra människa, fastän hen inte tror på sitt värde.

BOUNDARIES

Som liten var min gräns, eller sätt att skydda mig att förstå och ta hand om andras behov. Om jag bara var glad och stark kunde jag 1. Nästan tro att tillvaron var okej, 2. Parera förövarnas ilska och hotfullhet.

Som vuxen har denna typ av nödlösning/gränssättning gjort att människor utnyttjar mig känslomässigt. Jag har varit så dissocierad, eller bortkopplad från mig själv dvs. mina behov, upplevelser, varningsklockor, trygghet – för att bara vara stark och glad.

Det gäller att ha med sig själv i beräkningen. Jag antar att min DID har påverkat mig mycket, för att ha med mig själv är inte något självklart för mig. Det som har varit självklart är att man måste få livet att funka fastän man har berövats allt. Medan autopiloten kämpat på har min själ väntat i dvala och i tryggt förvar. Men integrering sker, föreningen med intellekt och sårbarhet, kraft och personlighet, minnen och nutid, kropp och kärlek. Det är en övningssak också, att fråga sig: Vad behöver jag, vad känner jag, hur kan jag ta hand om mig själv och inre barnet/gamla rädslor och minnen?

Så gränser vill jag ska vara något sunt, som en rättighet, framöver. Dels vill jag kunna vara trygg hos mig själv, så att jag kan uppleva omgivningen. Jag vill ta för mig, leva med och för mig. Jag vill träffa människor som kan ta hand om sig själva. Jag vill ha närhet som inte bara är igenkänning av barndomstrauman och dysfunktion. Jag vill säga Nej. Jag vill säga Ja. (Inte bara anpassa mig.)

SORGEBEARBETNING

Jag slutade sörja och gråta som ung vuxen. Samhället var ingen trygg plats för en trasig, traumatiserad människa. Det fanns ingen adekvat terapi, ingen förståelse. Senaste året har jag sörjt och gråtit mycket, genom mina djur som blivit sjuka och gått bort. Det har skett parallellt med mitt läkningsarbete i den terapi jag gått i senaste åren, som är anpassad för mig och mina trauman. Att gråta ut är bra, känner jag, trycket lättar och hjärtat mognar och insikten landar. Men någon gång behöver man gå vidare från sorgen också. Ett och ett halvt år av djup sorg och saknad har fört mig in i nuet. Att vara här, i det som är. Läkningen är en enormt stark kraft. Vill man så går det, precis som lagen om alltings jävlighet finns lagen om alltings vilja att vara. Minuspol och pluspol.

SKULD

Skuld är en mekanism som motsäger sig sårbarhet, så när någon dör eller något hemskt händer kan det bli så att man ältar sin eventuella skuld hellre än gråter. Skuld talar för makt och kontroll och delaktighet. Alltså inte sårbarhet, att man faller offer, att man förlorar någonting. Så var det när mina älskade djur dog. Jag märkte hur mitt medvetande gled över i skuld, när saknaden och förlusten blev för stark. Hade jag bara gjort si eller så, då hade de levat. Det är intressant hur hjärnan funkar. Alla normalfuntade människor gör sitt bästa ändå. Man vill skydda, älskar. (Fast förövare är en annan sorts varelse, som inte känner empati eller ånger.) Istället för att låsa mig i skuld, vilket lätt hade kunnat hända, försöker jag se den större bilden nu, hur jag kämpat, älskat. Hur tacksam jag är för mina djur. Hur stort och skrämmande livet kan vara. Hur man försöker klara av det, hur man bara vill bli stöttad. Jag väljer att vara en spillra i ett stort och stormigt hav, väljer att tro på det goda trots allt.

TILLIT

Det är kanske något man får kämpa med hela livet, dagligen. Om något prövas väl tilliten under livets gång, i strömmen av relationer, besvikelse, prövningar. Men jag tror på ”let it be.” Låt strulet vara strulet. Minns vem du är. Det handlar återigen om självbilden, speglarna, klarsyn. Jag är bara jag. Ett djur med filosofiska ambitioner som helt saknar kontroll men som vill klara sig igenom – för att jag älskar, för att det bor kärlek i mitt innersta väsen som är beständig och leder mig hem. Ja, att man förtjänar kärlek – det är tillit för mig.