Hjärtat ser man ner på

 

Om man ställer ifrån sig sitt.

 

Det råder en trend bland intellektuella och folket i stort att om man är sårbar så är man svag; om man är varm så ska man utnyttjas; om man har hjärta så är man inte så skärpt.

 

Dessa smartskallar missar hjärtats intelligens, tycker jag.

 

I hjärtat finns det genuina, ett korn av det är värt mer än en huvudstad av fakta och teorier.

 

Hjärta är inte samma sak som att spruta ur sig känslor, heller. Det där är snarare smärta. Men jag fattar, visst kan man bli heligt trött på känslor och känslouttryck, eller kanske då snarare känslomässig gränslöshet.

 

Att däremot uttrycka sig utifrån hjärtat, att vara ärlig, att förmedla hopp, det vore synd att stänga ute. Då går man miste om hjärtats intelligens. Själskraft. Värme. Det är ingenting som ska avfärdas och ses ner på enligt mig. Och bara för att man sätter hjärta främst finns inte nödvändigtvis brist på vare sig ansvar, eller hjärnkapacitet.