DET GODMODIGT SORGLIGA

Jag såg en film på Apple TV som heter Palmer och som handlar om en liten pojke som är trans eller queer. Sam är ett väldigt klokt och snällt barn, samtidigt som hen är väldigt udda, överviktig och till synes flicka. Hen blir kallt bemött av många som bara tycker att hen är konstig och fel, men så liten hen är vinner hen hjärtan överallt. Det går inte att inte älska ungen.

När jag var elva bodde jag i Skanör, en rik kommun. Människor var kalla, jämfört med andra platser jag har bott på. Allt var välputsad fasad, i andemening en spökstad. Ingen frågade hur man mådde, ingen verkade bry sig.

Så där var hen, det där barnet med sitt stora vilda hår. Ingen visste hur länge jag hade kämpat med misshandeln och övergreppen. Att jag aldrig hade fått vara trygg. Att jag hade förlorat alla och allt. Och nu nalkades de fysiska förändringarna som skulle ta mig från barn till vuxen. Jag var så ensam och livet så stort. Jag ville känna beskydd, längtade efter att någon skulle prata med mig och stötta mig, för jag var rädd.

KROPPEN ATTACKERAD FRÅN TVÅ HÅLL

Övergreppen var jag van vid. Men att bära på trauman och förluster genom åren för att nu tvingas möta en kropp som aldrig kunde kännas som min, det blev för mycket.

Det där barnet, kalla hen Freddie, funderade mycket. Hen var rolig och udda och intresserad av människor, även den mobbade pojken i klassen. Hen var en liten luffare, hemlös och rånad men trotsigt munter och allas vän.

Det gick bara inte att klara av övergrepp + transsexualitet. Freddie försökte genom att skriva dagbok, lyssna på låttexter, äta, springa runt. Men något var fel och det kunde hen inte springa ifrån.

Jag visste inte att jag var trans. Eller jag visste inte ordet för det. Det jag kände var fasa. Då hade jag genomlevt så mycket, förlorat familjemedlemmar genom trauman, flyttat runt och mist mina vänner och utsatts för övergrepp och psykisk misshandel i hemmet. Det hade inte funnits något utrymme att fundera på vem eller vad jag är. Det fanns ingen framtid att tänka på, nuet var för utmanande.

Jag trodde inte att jag skulle förändras så som mina vänner började förändras. Jag var lite efter jämfört med dem och det fick mig att tro att det där inte skulle gälla mig, bröst, mens och så vidare. Jag vägrade ta in det till en början, för det var ju inte på riktigt, det var inte min kropp och skulle gå över snart. Jag dövade min ångest med mat. Tvingade mig sedan acceptera det som var min kropp, men ju mer jag slappnade av ju tydligare blev det att jag identifierar som man, vilket kommer inifrån och inte har med skalet att göra. (Jag ville inte vara man, men jag råkade vara trans.)

Jag var så vilse. Jag var så ensam.

DIMENSIONER

Men ändå inte. Allteftersom tillvaron urartade utvidgades själen. Vid fyra års ålder var jag en vanlig unge, en av alla små ungar i världen som utsätts för vuxnas mörker. Trauman påverkade mig, gjorde mig udda, vartefter som jag blev äldre, de påverkade min personlighet. Vid tolv sveptes jag in i det som kallas psykisk ohälsa – blev självdestruktiv. Jag befann mig i ett mörker och ansåg vara sjuk – men jag blev också konstnärlig under de här åren. Jag blev kreativ. Och jag blev andlig.

Min ensamhet har varit stor, svår att greppa. Den har länge funnits med mig, den har varit det enda konstanta. Men ju ensammare jag har blivit ju mindre ensam har jag varit. Som när jag klättrade upp i trädet i trädgården i Skanör och såg upp mot himlen. Någon såg på mig därifrån, det visste jag ju. Mitt i det svåraste, lyser det igenom…

EN ANNAN TYP AV ENERGI

Det är skillnad på andlighet och ensamhet. Andligheten dyker inte upp som en låtsaskompis när man har det som värst. Den glittrar igenom när man får en stunds ro mitt i kaoset. Själen nuddar vid den när man befinner sig i krisens mörker och tar med sig en förnimmelse, som kommer fram, när man når ytan igen, eller får en paus från kaoset.

Ju ensammare man blir, ju närmare kommer ljuset underifrån, långt ovanifrån, överallt. Till slut är man redo.

Under tonåren verkade det som att mitt liv skulle bli ett mörker, en förlust, en tragedi. En resa ut i kaoset. Men nu tycker jag i stället att det har varit en resa i ljus. För att finna det andliga.