Jag har ett traumatillstånd som heter DID. Man kan kalla DID för den lilla döden. När något är alldeles FÖR SVÅRT, utvecklas DID. Man är i grund och botten en stark person med mycket kapacitet, när man utsätts för så svår misshandel att man utvecklar DID.

 

Det var 1991. En galning, som ibland är min pappa, en man som jag älskar högt – ibland denna djävul som terroriserar mina nära, som rövar bort mig och håller mig inlåst i ett fängelse där han våldtar mig.

 

Nu har det hänt igen. Jag är tolv år gammal och åter igen har han hämtat mig för att invadera mig. Jag var på ett ställe, dit jag hade räddat mig undan, trodde jag var trygg. Men han kom dit och han hämtade mig. Återigen. Han har mig i sitt våld.

 

Vi är i en sommarstuga och jag ligger i dvala, kan varken vakna eller somna. Kan inte röra mig, men är medveten om en del av det som händer omkring mig. Han bär mig till sängen. Han våldtar mig.

 

Jag börjar vakna till. Detta helvete känner jag. Denna fängelsehåla har jag vistats i förut. Denna djävul är min pappa och vi känner varandra väl. Och jag måste rädda mig undan, jag måste, på det enda sätt jag kan. Genom att glömma. Genom att somna in djupt i mitt psyke. Han talar om för mig att jag ska skriva att min älskade pappa kom och räddade mig i min dagbok och visa för skolsyster. Jag skriver det, jag tror på det. Men när han våldtar mig nästa gång är det en annan flicka där.

 

Att utveckla DID handlar om djup, själ och medvetande. Inte om sjukdom. Trauma är inte sjukdom. DID är att överleva det som INTE GÅR ATT ÖVERLEVA. Det är att kompartmentalisera och lägga undan sig själv. En dag behöver man börja sortera och sätta ihop delarna igen.

 

Tills man blir medveten om sin DID är man kvar i samma slags relationer och omständigheter som man var i som barn. De skadliga och fördärvade människorna hittar en, eftersom man är ett försvarslöst offer inom sitt desperata försvarssystem. Fastän man är vuxen, har man frusit fast i tiden och är allt som oftast ett litet barn, i medvetande och utveckling. Ett barn som är hotat till livet. Sadisterna vittrar blod.

 

Man kommer som ung människa för att bearbeta trauman och råkar ut för förövaren i form av en terapeut. (Psykopater och narcissister måste sorteras bort under utbildningarna, det är lika viktigt som att pedofilerna sållas bort från arbete med barn.) (Se förra blogginlägget om störda psykiatriker och terapeuter.)

 

I andra fall sitter avstängda egon i terapeutstolen. Människor som BEHÖVER behandla mig som sjuk, som behöver känna sig överlägsna. Vem är det som är sjuk? Den som är villig att ge allt i form av tid, kraft och pengar för att läka trauman? Eller den som inte har börjat se på djupet inom sig själv och använder sårbara människor för att sko egot?

 

Jag hade förlorat mitt liv, var i bitar, hade splittrats djupt många gånger om i självbevarande syfte. Och jag blir återtraumatiserad av psykvården. Gång. På. Gång.

 

Trauma är inte sjukdom och den traumatiserade är inte sjuk, jag ser det inte så, även om det blir behändigt att samla allt svårt under sjukdomsbenämning. Det är svårt att jobba med lidande, med psykologiska tillstånd. Men om man drar alla över en kam och kallar alla sjuka så offrar man oskyldiga människor som bara vill och kan läka sin själ.

 

Jag går numera i traumaterapi hos en sådan där riktig människa, som inte vill kontrollera mig, som inte behöver se ner på mig. Varför tog det åtskilliga terapeuter och åtskilliga nya trauman för mig att få komma hit? Och få nå fram till det tolvåriga barn som hade rövats bort av sin gärningsman, för att våldtas, för att hjärntvättas, för att splittras bit för bit? För att nå henne, se henne och bära henne hem.

 

Jag har tagit på mig skulden. Tagit på mig ansvaret. Men jag har bara överlevt, det började från dag 1. Jag hade ingenstans att fly, så jag gömde mig. Jag överlevde. Jag har bara försökt överleva. Jag har bara försökt leva. Jag har bara sökt hjälp för att få läka.

 

Man behöver tillit och tilltro, respekt och ödmjukhet när man jobbar med traumatiserade människor. Detta är viktigare än utbildningar och läroböcker. Alla vill inte och kan inte bemöta lidande. Att erkänna att man inte förstår är enormt mycket sundare än att tro att man vet allt. Var ärlig, för det är bättre med ingen hjälp än med stjälp. Bland det finaste stödet och bästa kontakten jag har upplevt var med den vikarierande psykiatrikern som såg rakt på mig, nickade snällt och sa: Det kommer att bli bra. Det var tilltro hon gav mig med bara de orden, något jag kunde börja fundera på och aldrig skulle glömma. Till skillnad från det iskalla system som vill objektifiera en och göra en livegen, sjuk och fattig fastän man redan har plundrats på allt. Trauma är som brutna ben som läker med varsamhet och omsorg, inte av hånfullhet, psykofarmaka och sjukdomsdiagnoser. Som om sårbarhet är brottet… Stackars alla som måste leva med en sådan rädsla för det innersta, för känslorna, för minnena. Jag blev känslomässigt lynchad när jag kom med mitt, men jag har åtminstone kunnat bevara mig själv någonstans.