DID, EN FORM AV DJUP DISSOCIATION. BORDERLINE, EN LÅSNING I BETEENDE OCH RELATIONER

I tidigare artiklar har jag skrivit om hur borderline, som är en personlighetsstörning, förväxlas med c-ptsd och DID. I denna artikel skulle jag vilja utforska ifall DID kan förekomma tillsammans med personlighetsstörningar. DID, eller dissociativ identitetsstörning (en dissociativ störning, inte en personlighetsstörning som handlar mer om beteende än om dissociation) är ett dissociativt tillstånd där man kapslar in traumatiska händelser, känslor, smärta och egenskaper i olika identiteter, eller delar. Det uppstår på grund av extrema trauma i barndomen. Man tar avstånd från det man erfar genom att börja uppleva att ett annat barn än en själv är med om det. Man drabbas av minnesförlust tillsammans med splittringen. DID är dock inte hugget i sten, utan förändras under livets gång.

Jag skulle vilja se över borderline personlighetsstörning, narcissistisk personlighetsstörning och psykopati för att försöka förstå om dessa kan samexistera med DID.

För att återvända till DID och vad DID är: Alltså, DID är först och främst trauma. Att man delar upp sig beror i första hand på att man är med om en tillvaro som man inte kan överleva. Dessa delar är mer än blockerade känslor och minnen. Men mindre än en hel personlighet. En del kan vara arg, en annan rädd. En del gillar att måla, en annan är dålig på matte. Hur en människa i allmänhet fungerar och vad man klarar av fysiskt och psykiskt beror mycket på hur man mår känslomässigt. Så är det också för DID-delarna. Splittringen går djupt och påverkar också kroppen på en mängd olika sätt. En mycket ung del kanske inte kan läsa. Någon har allergier. Syn och hörsel påverkas. Någon har ont i kroppen, en annan känner inte smärta. Vi vet ju en hel del om psykosomatiska sjukdomar idag och hur kropp och själ påverkar varandra, så att DID inbegriper splittrad fysik kanske inte är så konstigt ändå.

INTEGRERING

DID handlar om känslor och upplevelser mer än om karaktär och personlighet. Det är inte så att en asiatisk herre flyttar in i kroppen och bara pratar mandarin. DID är inte så dramatisk (som man sett på film.) Däremot kan det vara nog så svårt att leva med DID, särskilt när man är ung och ännu inte insett sitt tillstånd. Då tappar man ofta tid, känner sig hotad och invaderad, har en fobi gentemot de andra delarna om man anar att de finns där, vilket beror på att behovet att glömma bort dem och det de var med om var så akut när de bildades. Under en viss tid vet man inte ens om att de finns. Men med bearbetning kan man lära sig att känna acceptans och empati för delarna och minnesluckor och avstånd minskar avsevärt. Däremot kan man aldrig kontrollera sin DID helt och fullt, man styr inte över de andra delarna och skiftandet. (Men kan med tiden lära sig att känna igen när det är på gång och föra en inre dialog, så om inte kontrollera så samexistera.)

FÖRSVARET

Alla människor bär på olika grader av trauman, även människor med borderline eller narcissistisk personlighetsstörning. Deras personlighetsstörning är deras sätt att överleva/hantera livet. Sedan föds vi med olika egenskaper, styrkor och sårbarhet. Hur vi alla blir dem vi är har med en mängd olika faktorer att göra. Men någonstans i början av livet har omsorgen brustit för människor med personlighetsstörningar. Kanske blir bebisen så förtvivlad över att inte bli tryggad och sedd att psyket går i baklås. Baklåset försvinner inte utan tar över hela personligheten. Bebisen har inte fått det den behöver så den måste tvinga sig till omsorgen. Människan fastnar i sina överlevnadsstrategier, som ter sig olika beroende på vilken personlighetsstörning man har. Ett djuriskt försvar på visst vis för en så komplex varelse som en människa är.

EN ANNAN FORM AV SPLITTRING

Så som jag förstår det blir en människa som lider av borderline liksom skyddslös, som om hens kärna saknar skal. Relationer blir ett helvete eftersom personen är skräckslagen för att bli övergiven och inte kan hantera sina känslor. Ångest, depression och självmordsförsök uppstår. De antingen älskar eller hatar. De dissocierar och kan splittras, till exempel hittade en kvinna med borderline på 300 olika identiteter på Facebook.

Både DID och borderline bottnar i trauma och det innebär att det finns förvirring, dissociation, svårighet att lita, rädsla att bli övergiven. Men just DID är en egen form av dissociation och behöver bemötas på ett visst sätt, nämligen att det handlar om flera identiteter, som alla bär på egna upplevelser. Terapin blir ungefär som familjeterapi. Medan en människa med borderline behöver hållas ihop och få hjälp att klara av sina känslor och sin vardag. Med borderline finns en vaghet, ett känslokaos. Med DID är det en tydlig struktur. Därför skulle jag nog vilja påstå att tillstånden är för olika för att kunna samexistera. Man kan ha delar utan att ha DID och alla som är med om svåra trauman och svek splittras i någon grad. Det är dock inte DID om det inte går så pass djupt som den splittring jag beskriver här ovan.

NARCISSISTER OCH PSYKOPATER

Min mamma har narcissistisk personlighetsstörning och min pappa är psykopat, så jag kan ju inte vara helt objektiv eller opartisk, eftersom de gjorde mig så illa. Jag har dock mina erfarenheter att utgå ifrån. De var på många sätt lika varandra och på andra sätt skilde de sig åt. Mamma är väldigt rädd innerst inne och har svårt att fatta beslut, ta initiativ. Pappa är impulsiv och viljestark. Mamma behöver andras styrka, kontrollera och utnyttja andra människor – ungefär som en vampyr – för att kunna klara av sig själv och livet. Hon är känslomässigt manipulativ. Pappa är mer beroende av makt och pondus. Han är brutal och sadistisk. Båda kan vara charmiga. Båda tycker att de är mycket bättre än andra. Båda har olika sidor, eller delar, masker eller roller.
Båda hade en barnslig, öppenhjärtig del. Varje gång mamma vaknade på morgnarna fanns den där. Hon var lugn, öppen, snäll. Sen var det som att livet kom i kapp henne. Jag kunde känna hur rädslan slog ner i henne. Och så knäpptes hela rustningen på plats, den illvilliga blicken tändes i hennes ögon, hånleendet krökte hennes läppar. Resten av dagen spenderade hon i sin personlighetsstörnings järngrepp. Det vill säga smek och slag om vart annat om man befann sig i hennes närhet. Hon stal ens pengar och grät av självömkan. Hon hånade ens kropp och sa att man var det finaste hon visste. Hon gav en hatblickar och leenden i samma svep. Hon kallade en galen och låtsades försöka ta livet av sig. Mot grannar och bekanta var hon en stjärna, fantastisk, charmig, cool. Mot barnen var hon ett monster, skrek och slog. Och stod man upp för sig själv fick man ångra det, då kom personangrepp och förnekelse, känslomässig utpressning och alla hennes livs tragedier, tills man själv kände sig som en förövare.
Pappa hade också en barnslig ofördärvad del av sin person och precis som mamma skiftade han när han blev otrygg. Han gick från barnsligt skojfrisk till ursinnig. Han gick från ömsint till totalt hänsynslös.
Båda mina föräldrar for illa som barn. Men de valde (man väljer ändå i hög grad sina handlingar och är ansvarig för dem) att överge sin mänsklighet i stället för att kämpa för den. De blev förövare, hade en medfödd empatibrist i pannloben – man kan nämligen se empatibrist i hjärnan via röntgen, så till stor del är den medfödd. I stället för den extra kärlek och vägledning de hade behövt för att klara av relationer övergavs de som små barn.
De hade båda två något orört och oskyldigt kvar, en del av sina själar/identiteter som var skild från det i övrigt utpräglade förövarbeteendet. Alla har varit oskyldiga barn en gång. Kanske det barnet behövdes separeras från resten av identiteten för att de skulle kunna begå de omänskliga handlingar de begick, som ett sätt att överleva livet, som vampyrer, rovdjur och parasiter. Ursäkta de starka ordvalen, men jag tycker att det är viktigt ändå att se förövarbeteendet för vad det är, otäckt, men något vi människor med tiden skulle kunna lära oss att hantera och förhindra.

Detta är inte DID. Inte på något sätt. Jag har träffat andra som har DID och ingen av dem har haft en god del eller en ond del. Ingen av dem har haft en del som kan begå vidriga brott så som våldtäkt eller mord, därför att alla ändå delar samma hjärta, samma empatiska förmåga. Jag skulle tro att man behöver ha tillgång till en stor portion empati för att kunna utveckla DID. Man splittrar sig för att bevara sig, för att kunna ha jobb, relationer, kreativitet, själ, trots allt.

DE DISSOCIATIVA TILLSTÅNDEN

Alla dissocierar och detta är de dissociativa störningarna vi känner till idag:
Dissociativ amnesi: Man minns inte stora delar av sitt liv.
Dissociativ depersonalisation: Man känner sig overklig och främmande, är känslomässigt avstängd.
Dissociativ derealisation: Man upplever bekanta och omgivningen som främmande eller konstiga, ibland synvillor och hörselhallucinationer.
Dissociativ fugue: Man drar i väg och vaknar upp någonstans utan att veta hur man hamnade där, är förvirrad.
Dissociation som fysiska symtom: Konvulsioner, muskelryckningar, mutism eller uttalsstörningar, domning, värk, smärta, blindhet, medvetandeförlust.
DID: två eller flera identiteter som okontrollerbart tar över, ofta tillsammans med ett eller flera ovannämnda dissociativa tillstånd.

MASKER OCH MANIPULATION

Även förövare som narcissister och psykopater dissocierar. De förnekar att de är begår vidriga handlingar och ser sig själva enbart som förträffliga eller som offer. De kommer alltid förneka sina brott och även dissociera från dem. De kan inte ha kontakt med sina inre monster samtidigt som de måste visa upp en fasad för arbetskamraterna. Deras oskyldiga del förstår inte vilken illvilja resten av identiteten besitter. Men de har kontroll på ett sätt som människor med DID inte har. De kan även använda sina oskyldiga barn-delar i manipulativa spel. Som om de även är sina egna barn-jags förövare.

DID ELLER EMPATISTÖRNING?

Den som vill kan titta på Netflix-serien om Billie Milligan som på 70-talet blev haffad för våldtäkt och uppvisade en samling med personligheter. Detta var när boken ”Sybil” hade getts ut och DID, som då kallades multipel personlighetsstörning, var högaktuell och en sensationell diagnos. Det är en intressant serie ur många aspekter. Dels hur psykvården fungerar. Dels hur DID och psykopati kan eller inte kan samexistera. Jag tror inte på att en psykopat kan ha DID, däremot så kan en psykopat vara splittrad. Det verkar som att Billie Milligan dissocierade och splittrades, men det är också uppenbart att han hade mycket kontroll och manipulerade konstant. DID är inte en manipulativ störning, tvärtom en maktlöshet. Vi kan ha en mycket arg del, men för den sakens skull inte en förövare, stor skillnad där. Med psykopater och andra personlighetsstörningar verkar splittringen handla om ”goda mig” och ”onda mig”, eller barnet och förövaren. Så jag tror att Billie Milligan hade en personlighetsstörning med komplexa barndomstrauman och inte DID.

Barndomstrauman splittrar identiteten, hur djupt och på vilket sätt varierar. Man kan ha delar utan att ha DID. Man kan dissocierar och tappa minnet utan att ha DID. Man utvecklar inte DID för att kunna bli en förövare. Man utvecklar DID utav kärlek och omsorg för sig själv och dem man älskar, för att kunna vara lojal mot en psykopatpappa och narcissistmamma som sliter en i stycken men som man ändå älskar över allt annat. Sådan kärlek finns inte hos barn som föds med empatibrist, de kan inte känna med andra utan bara fokusera på sina egna behov.

SKYDDA EGOT INFÖR SIG SJÄLV, REN ÖVERLEVNAD

Sen är det också en fråga om egot. Vissa skulle tänka mer på egot, mer naturvetenskapligt och evolutionärt. Att människor behöver skydda egot, snarare än själen som är ett mer svävande och andligt begrepp. Tänker man så skulle dissociation och DID kunna drabba vem som helst bara behovet finns. Själv tänker jag på egot enbart till en viss gräns. Att vi som djur och flockdjur utvecklar en massa strategier för att överleva, det är sant. Men för mig räcker det inte hela vägen. Evolutionsteorin kan inte förklara att man bygger tempel före boningshus eller dör utav kärlek för en annan människa eller idé. Så för mig som lever med en så djupa sprickor som DID är (stadigt under läkning dock) så blir det tydligt att empatin/kärleken påverkar både DID:en och läkningen. Det hade varit mindre smärtsamt och mer effektivt att bara stänga av och skita i människor. Men mitt hjärta förbjöd mig. Det blev enorm smärta för mitt hjärta, men också en möjlighet att kunna älska, både andra och även mig själv alltmer.

Så min personliga slutsats blir: Man kan vara splittrad på olika sätt men inte väsensskild, det ena beteendet är inte förenligt med det andra.