FRÄMLINGARNA

Främlingskapet är starkt och har präglat mitt liv med DID. DID är inget som jag har velat veta av egentligen. Inte som barn när behovet att splittra och glömma var skriande stort, eller som ung vuxen när jag insåg att jag gjorde saker som jag inte kunde minnas, att jag inte höll ihop. Det är aldrig lätt att förlora fotfästet. Men med tiden har det ändå blivit lättare att leva med DID. Istället för minnesförlust får jag en drömlik känsla när någon annan har tagit över rodret. I stället för att bli kontrollerad av en av mina delar är jag numera ledaren som både tar hand om oss och som fattar de viktiga besluten.

LÄKA

Jag började läka för drygt tjugo år sedan när mina barndomsminnen plötsligt väcktes till liv. Det var då jag började kunna stå på min egen sida. Men jag var splittrad på ett obegripligt och skrämmande sätt. Först hade jag överlevt övergrepp. Nu behövde jag överleva det som jag ännu inte visste kallas DID. Jag har bearbetat och hanterat DID:en på olika sätt sedan jag fick diagnosen 2008. Till exempel har jag tillverkat dockor med brinnande iver, vilket har varit ett sätt för mig att hålla olika delar på avstånd samtidigt som jag får känna omsorg och intresse för dem. Nu går jag i traumaterapi och gör EMDR och läker som aldrig förr, har också integrerat en av delarna och hoppas kunna integrerar helt en dag.

DID ÄR INDIVIDUELLT OCH FÖRÄNDERLIGT

DID tar sig olika uttryck för olika människor. Någon kanske bara har ett barn och en tonåring men flera olika vuxna, som mer eller mindre är personligheter. Inte lika sammanhålla personligheter som en gängse människa har, men ändå olika behov, drivkraft och beteende. Andra har många barn men bara en vuxen. Det beror sig helt på hur behovet var en gång i tiden, vad och när man behövde överleva något och på vilket sätt.

DID är trauma. Personligheten/identiteten är formbar under barndomen. Den behöver näring och trygghet. Får den inte det måste den överleva ändå genom att dela upp och hantera verkligheten.

DID är minnesförlust. Till en början vill säga. Vartefter som läkning sker förändras bilden. Minnesförlust behövs inte längre. I stället för att försvinna kan man i många fall samexistera. Samexistens är a och o. För mig är skifta något jag undviker så mycket jag kan, det vill säga jag undviker situationer som kan trigga take overs. Skiftningar kommer med en rent av hemsökande känsla av brist på kontroll och av främlingsskap. Ja, som att falla ut i intet. Det är ångestväckande att jag inte kan styra min kropp, mitt tal, mina handlingar. DID är ett svårt tillstånd.

DID är delar inte människor. Det är inte ett gäng med individer som flyttat in i skallen på en. Så mycket som ens DID-delar kan kännas som främlingar är de alla olika versioner av en själv. Några håller koll och ser till att saker sköts ordentligt. Vissa tar hand om de små. Några skyddar. Andra hyser de där starka känslorna, rädslorna. Man lever med olika viljor, röster, känslor och behov – helt splittrade. Men man lever inte med olika människor. Det kan kännas så, men ändå inte helt.

DID är dissociation. Och fastän det hette multipel personlighetsstörning en gång så är det inte en personlighetsstörning. Det är dissociation till följd av trauma.

DID är olika namn och åldrar. Varför man ger sina delar namn vet jag inte. Kanske för att markera avståndet. Kanske för att det är en vän på visst vis, nja, snarare en frenemy. Namnen kommer från människor som berörde en just då. ”Jaha, du är en sån du, en Lisa eller en Kalle. Inte jag – jag är trygg. Men lilla Kalle har ställt till det för sig. Bäst att inte hänga med den där typen.”

DID är rörligt, föränderligt. Särskilt genom terapi förändras ens inre, men också med tiden. Man bor ju in sig lite grand i sig själv vartefter som åren går. Det där behovet man hade av att glömma det ena eller andra, det avtar lite med tiden. Med bearbetning och mognad växer ”jaget” sig starkare. Man kan integrera sina delar, vilket ju inte betyder att någon försvinner. Från del blir de i stället en aspekt, en aspekt av ens personlighet.

DID var främlingar men blev älskade familjemedlemmar. Ja, från fobisk fruktan – som är en del av uppdelningsfunktionen, som håller delarna separerade och isolerade från ”jaget” – till kärlek och omsorg. Även när man inte vill veta av de där typerna så inser man hur viktiga de är och vilken insats de har gjort för ens liv.

DID är ofta lågmält och skiftningarna är ofta inte så dramatiska som man har sett på film. Många med DID fungerar bra på flera sätt, har ofta familj och jobb – även om de lever inuti en slags labyrint med sig själv.

DID är intressant och viktigt, inte för att vi med DID är så speciella (människor är speciella, inte deras diagnsoer) utan för att våra erfarenheter är viktiga och värdefulla. Det är intressant att tänka på vad själ och personlighet är och varför. Därför önskar jag att kunskapen om DID ska spridas. För som det har varit och som det fortfarande är blir de som traumatiserats och övergetts åter traumatiserade och övergivna. Diagnosen är idag vedertagen men ändå finns det läkare som förnekar att den finns. Varför?

DID finns alltså finns horribla trauma, vilket vissa också förnekar. Trauma är något som förändrar våra hjärnor, detta finns nu bevisat i forskning och med DID är det extra tydligt då man kan tappa hörsel, syn och bli allergisk eller få värk, beroende på hur det skiftar. Så djupt går splittringen. Så stora är avstånden och med det det inre främlingsskapet.

KÄRNAN

Det är som att man har sin innersta eld/själ som i ett mönster likt en mandala påverkar alla de lager som gör oss till personligheter och individer. Intressant tycker jag, om jag lägger hela smärtan med DID:en åt sidan (har ju vanan inne.)