Det här inlägget handlar om felbehandling och sabotage som man får uppleva när man kommer som traumatiserad och söker hjälp.

 

Jag blev svårt traumatiserad under barndomen. Trauma är komplext och involverar själva jaget, när man är barn och identiteten formas. Jag har haft kontakt med psykiatrin i trettio år och har gått i terapi hos fem olika terapeuter. När kontakten med psykvården började var jag ännu ett barn, svårt skrämd och hotad till livet av mina förövare. Jag hade inte en chans att stå upp för mig eller berätta vad som pågick. Jag var i stället tvungen att anpassa mig till ett riktigt dysfunktionellt system, det vill säga psykvården. Vem som helst kan gå skötarutbildningen, ja, terapeututbildningen också. Narcissister, psykopater och mobbare dras till sårbara människor. Jag har stött på dem på avdelningar och mottagningar sedan jag var 12 år gammal. Men jag hade redan lärt mig hemifrån att om man blir illa behandlad tar man på sig skuld och ansvar, skrämmer någon en är det en själv det är fel på.

 

Utöver dysfunktionen fanns också bristfällig kunskap och förståelse för trauma. Det är först på senare år som man öppet diskuterar trauma och övergrepp under den allomfattande termen ”psykisk ohälsa.” Trauma är att djupdyka i psyke, själ och hjärta och alla människor har inte förmåga att förstå vad detta egentligen handlar om. Man behöver mod och empati. Man behöver ha gått igenom något svårt själv, utöver kurser, utbildningar och läroböcker.

 

Sedan jag var ung har jag sökt terapi för att läka mina trauman. Och jag har blivit totalt saboterad i den läkningen. Jag fick diagnosen borderline vid 16, även om behandlande läkare medgav att kriterierna inte riktigt passade in. Men hade man en ung tjej med självskadebeteende och svårt att lita så slog man till med denna diagnos, borderline. Väldigt många har fått diagnosen, få av dem har egentligen denna störning.

 

Borderline eller EIPS innebär ett otydligt ”jag” samt svårigheter att hantera känslor och relationer. PTSD å andra sidan innebär starka känslor, sorg, ilska, rädsla på grund av trauma samt svårt att lita. DID eller dissociativ identitetsstörning innebär att man kan verka lugn och kompetent ena stunden och i nästa verka omogen och livrädd samt att man har svårt att lita och vara nära. Summa summarum: Jag har full förståelse för att man kan blanda ihop de tre diagnoserna. Men efter bara ett antal gånger i terapi borde det dock stå klart vilken patienten lider av. (Lyssna då, för ingen människa är den andra lik, oavsett diagnos. Vi är människor, själar, hjärtan, inte etiketter OBS!)

 

Min första samtalskontakt som jag fick när jag var 22 var en äldre kvinna som jobbat länge som terapeut, hon var snäll men inte mottaglig för nya idéer eller information och hon avfärdade delar och splittringen med kommentaren ”det finns inte.” Nu vet man att trauma splittrar och att delar bildas. Men på vilket sätt och hur djupt varierar.

 

Min andra terapeut, som jag tog kontakt med  vid 27 års ålder när jag hade flyttat tillbaka till hemorten och förövaren där hade tvingat sig in i mitt liv, hade inget djup och ingen empati. Detta försökte hon dölja genom att verka smart och rolig. När jag berättade om svåra och sårbara upplevelser skrattade hon och förvrängde alltihop, som om min smärta var ett utåtagerande, en lek. (Man känner andra som man känner sig själv.) Jag blev återtraumatiserad och avslutade terapin och då gick hon till personangrepp. Hon använde förtroenden emot mig för att göra mig illa. Hon var precis som mina tidigare förövare och jag kunde inte rädda mig undan, eftersom hela jag var inställd på att hantera och överleva förövare. I stället för att genast gå, blev jag kvar i relationen, ungefär som att jag satt fast i spindelns nät. Psykiska och fysiska övergrepp var det enda jag kände till. Tillslut gick jag sönder i den terapin och när jag inte kom till sessionerna längre sa terapeuten att jag lämnade henne för att alla hade lämnat mig, att jag ville vara ett offer, att jag betedde mig kusligt, hade misslyckats med allt jag företog mig och så vidare.

 

Jag gick sedan och pratade med en kurator som var argsint av sig och inte hade börjat att titta på sina egna sorger, blev därmed triggad när jag visade känslor och sårbarhet. ”Du försöker få det du aldrig kan få”, sa hon när jag var rädd och ledsen. Hon var så avstängd att hon ville avfärda smärtan som manipulation.

 

Försäkringskassan slutade vid denna tid betala ut sjukersättningen och jag snurrade runt mellan olika läkare, varav två var psykopater. Det är rätt vanligt att psykopater blir till exempel kirurger och psykiatriker. De vill väl lära sig vad det betyder att vara människa och samtidigt känna sig överlägsen. Naturligtvis kunde de inte förstå sådant som sorg, empati och moral. ”Du tycker visst att det är mysigt att få känna dig missförstådd.” De antog att min rädsla och sorg rörde sig om sjukdom eller om manipulation. Men jag fick en tid på kris- och traumaenheten där jag fick diagnosen DID. Jag kunde inte få gå i någon terapi där, utan slussades vidare till allmänpsykiatrin. Där gick jag tre år i terapi hos en kvinna som behandlade mig som om jag hade borderline. Varför hon valde att bemöta mig så får stå för henne. DID innebär att man är en stark person i grund och botten, som kan bevara sig; borderline innebär att man är en skör person som förlorat sig själv och går in i beroenden och symbioser. När jag berättade om trauma så reagerade hon antingen med överdriven ömkan, eller med misstro. Hon förminskade ofta det jag har varit med om och behandlade mig som psykiskt sjuk. Det var oerhört motigt men jag kunde ändå läka en del och lära känna min DID bättre, fastän hon till hundra procent motarbetade mig. (Kanske just därför.) När jag ville reda ut missförstånden så blev hon förnärmad och svarade med pikar.

 

Eftersom jag i hela mitt liv har misshandlats med diagnosen borderline vill jag här bena upp en del skillnader som varenda människa bör känna till. Detta gäller skillnaderna mellan borderline och DID. CPTSD är likväl en egen kategori och inbegriper ofta en splittring, om än inte lika djup och komplex som när man har DID. (DID är alltså en splittring som inbegriper minnesförlust, personligheter och fobi gentemot personligheterna.)

 

Jaget: En människa med DID är i grund och botten en stark person, som har förmågan att bevara jaget genom att skapa beskyddande delpersonligheter. Jaget existerar. En person med borderline är en ganska skör person som har förlorat jag-känslan. Jag tror att alla människor vet hur det känns att vara ambivalent och känna sig splittrad. Trauman splittrar i synnerhet. Ett barn identifierar sig med känslor, upplevelser och sina närmaste, alltså de som gör barnet illa. Detta splittrar barnet. Man kan splittras om man har borderline, om man är psykopat, om man har CPTSD och när man utvecklar DID. Men det finns skillnader. En av de stora skillnaderna mellan DID och borderline är fobin. Jag har sett youtube-videos med människor som glatt visar upp sina olika delar ungefär som rollspel. Det är mig totalt främmande, då varje del i mig bär på skräckinjagande trauma och aldrig någonsin är en kul gimmick. (Människor med borderline verkar tycka att DID är en spännande och häftig diagnos att ha, medan människor med DID är rädd för diagnosen och sina delar.)

 

Relationer: När man har DID är man ett självförsörjande system och som regel håller man andra människor på avstånd, eftersom sådant som tillit, närhet och kärlek triggar delarna, vilket man vill undvika, eftersom man känner fobi för dem. En person med DID kan ha ett ordnat liv och är inte mer deprimerad än gemen man. Däremot pockar de trauman som skapat DID-systemet på och man kan ha en hel del minnesluckor och andra skrämmande symtom, som gör att man söker hjälp. En person med borderline är däremot ofta helt beroende av andra människor, i symbios med andra – eller också deprimerad och isolerad.

 

Manipulation: En person med DID är inte manipulativ. Splittringen är ofrivillig och man är helt maktlös inför den. Man använder den aldrig för att få något av andra. Utan man triggas och skiftar okontrollerbart. Varje del har sin ålder, sina känslor och behov – och i synnerhet sina trauman. En person med borderline (eller andra personlighetsstörningar) kan ha en annan slags kontroll över sina delar (som inte går lika djupt eller inbegriper sådana tjocka murar) och fokus är på relationen till den andra människan. Medan DID är mer introvert och med fokus på ens eget system. DID handlar alltid om svåra trauman. Bordeline kan handla mer om känslor och behov än trauman.

 

Behov: När man har DID är man i stället för en människa flera människor, alla med lika stor rätt att finnas. (Man är förstås bara en människa ändå, men splittringen innebär att man blir flera.) Delarna har rätt att finnas och uttrycka sig, så som varje människa har den rättigheten. Det handlar som sagt inte om att manipulera (även om andra kan känna sig triggade och överväldigade, så handlar inte DID om att kontrollera någon annan, utan om att överleva trauman.) När man har DID behöver ens delar få komma fram och berätta om sina upplevelser, det är helt nödvändigt. (När man har borderline skulle jag tro att man behöver man ett HELT ANNAN fokus i terapin samt ofta medicinering för att hålla labiliteten i schack.)

 

Trauma: När man har DID har man alltid svåra trauman i barndomen, just detta är den faktor som skapar DID. DID utvecklas alltid under barndomen. Borderline kan utvecklas i vuxen ålder och är inte alltid förenat med svåra trauman. Ofta finns trauma och känslomässig försummelse, men inte alltid.

 

Terapi: En terapeut som behandlar DID behöver kunskap om trauma men mest av allt stabilitet och förmåga att lyssna utan att döma. DID är som brutna ben och vartefter man bearbetar trauma så läker man och integrerar delarna, delvis och ibland helt. DID är ett rörligt och föränderligt tillstånd. Borderline är mer som en sjukdom och en skörhet som man kommer behöva hantera under resten av sitt liv (även om personer med borderline visst kan få fina, rika liv ändå och vad jag förstår också bota/läka sitt tillstånd.) DID kräver många års behandling. Borderline kräver livslång hantering. Skillnaderna är både tydliga och fluktuerande, eftersom vi alla är människor i grund och botten och våra känslor och behov går in och ut i varandra. Ändå hoppas jag att jag här har kunnat beskriva den absoluta skillnaden mellan DID och borderline.

 

Min slutsats är, vilket många som jobbar med omårdet håller med om är att DID och borderline/EIPS är två helt olika tillstånd som inte kan samexistera eftersom det ena handlar om att bevara sitt jag och det andra handlar om att förlora sitt jag. Trauma/ensamhet/depression/empatistörning dvs psykopati är alla splittrande krafter, men hur man splittras skiljer sig åt.

 

Med DID bevaras jaget, om än går miste om många upplevelser i livet när det befinner sig i en slags medvetslöshet. Med borderline är jaget skört och det kommer med depression och tomhetskänsla, vilket gör en benägen att fastna i missbruk och beroenden. Å andra sidan kan vem som helst som upplever att livet är ohanterligt lätt fastna i missbruksbeteende.  För att vi alla är människor och diagnoser enbart ska vara ett redskap för behandlaren, inte ett maktmedel som ger någon tillåtelse att vara respektlös eller mobba en individ som bestulits på sitt liv.