Här skriver jag om begrepp och olika former av traumarelaterade diagnoser (skrivet med viss ovilja därför att vi i första hand är människor, att vi alla kämpar och är på väg någonstans, att vi alla är värdefulla och aldrig objekt.)

*

Trauma är i sig inte en sjukdom, men kan leda till det som psykvården betecknar som sjukdomstillstånd så som depression och psykos. DID är trauma, inte en sjukdom, så som benbrott inte är cancer. Det är viktigt att veta vad man lider av så att man kan få hjälp. Jag vill dock protestera mot att psykvården objektifierar en och att man ska känna sig dålig för att man kämpar med något i sitt liv.

*

Borderline

Borderline eller EIPS är en personlighetsstörning som man kan drabbas av genom medfödd sårbarhet och/eller trauma. Det innebär en skör jag-känsla och svårighet att reglera känslor, vilket uttrycker sig i tvära känslokast, självmordsförsök och en djup ohanterbar skräck för att bli övergiven. Det är ett allvarligt och smärtsamt tillstånd som tragiskt nog leder till döden för många. Man behöver få rätt behandling och inte sammanblandas med andras diagnoser. Samma sak gäller för DID och c-ptsd.
Människor som lider av borderline kan splittra upp sig på ett sätt som kan likna DID. Det finns dock många skillnader. Det som är tydligast är förhållningssättet till delarna. För DID är delarna maktlöshet och smärta. Aldrig lek eller rollspel så som uppsjön av youtube-videor uppvisar. Dessa människor säger att de har DID, men DID är sällsynt. Med borderline kan delarna bli fantasifulla karaktärer eller superhjältar och uppstår till följd av att jag-känslan är otydlig, odefinierbar. Med DID är delarna traumatiserade men jaget är i kärnan intakt, i alla fall enligt är det min egen upplevelse och jag kan bara prata för mig själv. Många har dock påstått att borderline och DID ofta förekommer tillsammans. Men andra säger att så inte är fallet, bara för att de kan påminna om varandra. Borderline är inte DID, men olika delar av DID kan ha olika känslor och upplevelser som påminner om borderlines karakteristika. Sen så är vi människor först och främst, har man blivit övergiven och sviken är man rädd för relationer.

C-PTSD

Sedan har vi PTSD och C-PTSD, som också blandas ihop med borderline och DID. Både PTSD och C-PTSD inbegriper ofta olika former av dissociation, men inte tydliga personligheter som tar över okontrollerbart. Med C-PTSD finns en känsla av att man är en hemsk människa som förtjänade att bli våldtagen/misshandlad. Och denna misshandel har pågått i åratal. C-PTSD kan uppstå i vuxen ålder till skillnad från borderline och DID. Med C-PTSD känner man brist på tillit till människor och relationer, medan man med borderline går från att idealisera till att hata på tre röda sekunder. En människa som har DID kan ha en del som tar avstånd från allt vad relationer heter och en annan som är ung och litar för mycket. Någon del kan bära på förluster – som förvisso kan påminna om borderline-skräcken nummer 1, att bli övergiven.
Det är tre olika tillstånd:
Borderline, en känsla av att inte veta vem man är som ger en oerhörd smärta. Man tar avstånd från sig själv.
C-PTSD, en känsla av att man är dålig och att andra vill en illa. Man tar avstånd från relationer.
DID, jag vet vem jag är men det finns andra inuti mig som skrämmer mig med de trauman de bär på och jag har ingen kontroll. Man tar avstånd från trauma.

*

Personlighetsstörningar och dissociation

Människor med andra typer av personlighetsstörningar så som narcissistisk personlighetsstörning har också en del eller möjligtvis delar som de har mer eller mindre kontakt med. Inte heller detta är DID.

Vad som splittrar en människas identitet eller psyke och på vilket sätt är något vi inte helt förstår ännu, så långt har vi nog inte kommit. Trauma och akut känslomässig smärta är katalysatorn, men medan vissa blir förövare blir andra överlevare. Vad gäller de empatistörda så som pedofiler, sadister, narcissister och psykopater så verkar en oskyldig del av dem bevaras medan de för övrigt går in i förövarbeteendet. Att skada andra måste vara något slags horribelt trauma gentemot en själv, tänker jag, som kan orsaka splittring. Samtidigt är de inte maktlösa inför sitt beteende, de är ansvariga för vad de har gjort mot andra och sig själv. De är också kapabla att använda sin oskyldiga del i manipulativa spel.
DID har ingenting med empatistörning och brottslighet att göra.

*

Dissociativa tillstånd

Olika dissociativa tillstånd på grund av trauma är:
Dissociativ amnesi: Man minns inte stora delar av sitt liv.
Dissociativ depersonalisation: Man känner sig overklig och främmande, är känslomässigt avstängd.
Dissociativ derealisation: Man upplever bekanta och omgivningen som främmande eller konstiga, ibland synvillor och hörselhallucinationer.
Dissociativ fugue: Man drar i väg och vaknar upp någonstans utan att veta hur man hamnade där, är förvirrad.
Dissociation som fysiska symtom: Konvulsioner, muskelryckningar, mutism eller uttalsstörningar, domning, värk, smärta, blindhet, medvetandeförlust.
DID: två eller flera identiteter som okontrollerbart tar över ofta tillsammans med ett eller flera ovannämnda dissociativa tillstånd.

OBS! Det finns ingen skam och skuld i att överleva. Oavsett våra olika överlevnadsstrategier är vi värdefulla och vackra krigare. Det gäller bara att bli av med förtrycket. Som i alla andra sammanhang är det fint att vi är olika, sårbarhet är vackert och alla är viktiga.