DET ÖVERGIVNA SPÄDBARNET

Mycket av det svåra och jävliga jag har genomlevt grundar sig i att jag inte blev älskad, skyddad och bekräftat av mina föräldrar när jag var alldeles ny. Jag menar inte att det var mitt fel att jag hamnade i skadliga relationer, eller att de som utnyttjade mig hade rätt att göra det. Utan det jag menar här är att jag godtog och fann mig i att bli illa behandlad.

DET FANNS ANDRA

Jag hade min mormor och hon älskade mig. Hon uppskattade mig och mina egenskaper. Men hon var inte hos mig jämt. Jag var helt försvarslös och utlämnad åt en narcissist och en psykopat när hon inte passade mig. Om jag var ledsen blev jag hånad. Om jag var orolig fick jag skäll. Om jag behövde närhet övergavs jag.

ORDLÖSA TRAUMAN

Det finns en djup skam i detta. Jag tror att det är för att detta trauma skedde innan jag fick språk, tankar och ett eget jag. På något vis blir det som en evig, obegriplig ensamhet, detta första trauma då jag övergavs känslomässigt av mina föräldrar. Här var jag med alla mina behov och min kärlek och jag ratades som ett måndagsexemplar.

Den här skammen projiceras hej vilt, för det är så en bebis gör. Bara jag tänker på att nämna den för någon så känns det som att jag blir övergiven igen. Skamliggjord igen. Skammen runt det här traumat är som ett virus.

GÅR ATT PRATA OM IDAG

Fast det går ju att sätta ord på det. Det går att förstå det. Kanske går det att programmera om hjärnan, tala om för den oskyldiga och fina bebis-delen i mig att du är värdefull. Du är mitt liv, min rot, möjligheten, den som kan ge mig och de jag bryr mig om kraft och kärlek.

Det finns ingenting värdelöst med dig.

HEJ KÄRLEKEN

Jag hittade ett foto på mig när jag låg på BB och använder den som hemskärm. Jag känner att det gör skillnad. Det gör jag verkligen, i kropp och hjärta. För första gången menar jag det verkligen: jag står på din sida.

etta ändrar spelet och spelets regler. Jag har allt som jag behöver.