KATT, KANIN OCH ÖKENRÅTTA

Det har handlat mycket om djur för mig, särskilt på sistone. Mina tre katter – en var 10 och de andra 11 år – blev alla sjuka på olika sätt i december 2021 och nu har alla gått bort. Två var allergiska och sköra hela livet och den tredje fick artros med knän som hoppade ur led och hon tålde inte den smärtstillande medicinen så bra, utan fick njurproblem av det. Men gud vad jag älskade de där tre. När de var ungar och jag kom för att hämta hem dem kom var och en fram till mig och lade sig till rätta i mitt knä – vi hörde ihop. De visste när det var dags att lämna också, deras farväl var medvetna och innerliga.
När alla blev sjuka och den första hastigt gick bort tog jag hem kaniner och ökenråttor, eftersom jag inte ville vara utan djur, men inte kan skaffa någon ny katt. Jag trodde att det skulle bli enklare, det vill säga inte så nära, inte så sårbart. Men det visade sig att man kan bli alldeles förälskad i en råtta och en kanin också. Ökenråttorna med mininosar och minimorrhår är lekfulla och roliga och mycket sociala. Det ryms stora personligheter i dessa små djur. Kaninerna har ett helt annat uttryckssätt, rara samtidigt som de har starka viljor, men är tysta och varsamma.

EN SVÅR TID

2023 började med att ena kaninen (en liten vild och ängslig krabat som just börjat lita på mig) blev hastigt sjuk och gick bort på nyårsdagen, livmoderinflammation. Då hade jag förlorat två av mina tre katter året innan. I mars klämdes den ena ökenråttan till döds i dörren, en chock. I april var det dags för min tredje katt att lämna när benen inte orkade längre. I maj blev en av ökenråttorna nästan dödade av de två nya unga ökenråttorna som kom för att hålla henne sällskap. Hon blev riktigt traumatiserad och är fortfarande inte sig lik, även om hon är pigg och äter, så är hon spänd och leker inte. Och så är den nya lilla kaninhonan som jag tog hem för att hålla den andra sällskap tokbrunstig och måste kastreras. Resultatet är att jag har känt mig överväldigad.

TRAUMA ÄR TRAUMA

Jag läker kontinuerligt barndomstrauman och har lagt mycket av mig själv och mina egna behov på djuren. Inget fel med det egentligen, jag ser deras sårbarhet och värde. Men de är djur. Inte analytiker eller filosofer och de har ingen självömkan, utan är här och nu. Ena stunden var Tintallë en morsk ökenråtta som förlustade sig i papper och kartong, andra stunden är hon en liten rädd spillra som bara behöver få vila och läka. Det är nästan som två olika arter – jag har fått lära känna Tintallë på nytt, nu som ett traumatiserat djur. Och hon ÄR ett djur. Det har blivit uppenbart att de fungerar på ett annat sätt: De är här och tar för sig allt de kan, svarar fint på kärlek men vet inte vad kärlek är (intressant det där) sen blir de sjuka och så stänger de ner, nu är det slut, inga kommentarer. De är stolta, kloka och starka och ber inte om ursäkt för sitt liv eller sin död. Födda att klösa, sparka, gnaga, borna mästare. Finns inget att beklaga, eller ångra. Däremot är det tydligt att trauma är trauma, det är samma sak, djur som människa. Man glömmer bort hur man är ökenråtta/människa (vad man tyckte om, vad man brukade göra) man fryser fast och hakar upp sig, varje försök att återta livet är en kraftansträngning, två steg fram, ett tillbaka, rädslan styr allt. Tänk att få se detta i en så oskyldig liten krabat på tio centimeter, jag som alltid kritiserat mig för mina svårigheter, ställt höga krav, när det egentligen handlar om trauma. Att få känna sådan ömhet.

LEV OCH LÅT LEVA

För att överleva sårbarheten med alla dessa kritter så har jag ställt mig frågan om man kan älska utan att gå under? Alltså om jag kan hitta en distans, en balans i förhållande till djuren (och människorna?) Jag inser att jag gör allt jag kan för att de ska ha det bra, har läst på och tar ansvar för skötseln och trivseln. Och det räcker ju. Skippa curlingen. Kärlek är inte att gå under tillsammans med den man älskar. Kärlek är (bland annat) att respektera sig själv så att man också kan respektera och lita på andra. Djuren är inte mina sårbara barn, utan små mästare, fullt utrustade att klara av livet på livets villkor. Det bästa jag kan gör i den här situationen med alla dessa djur är att ha distans utan att sluta älska deras håriga fötter och minimala morrhår. Älska och samtidigt släppa taget. (Allting är temporärt trots allt, både en hemsk och befriande tanke.)

Jag vet att djuren har hållit ihop mig, närt min själ, öppnat mitt hjärta. Och nu behöver jag ta dessa gåvor och ge mig själv kärlek och respekt, för att alls orka ta hand om de härliga kritterna. Det är samvaron, givandet och tagandet, med djuren.