ÖVERLEVARHJÄRNAN

Hjärnan är funtad så att den lättare tar till sig negativa idéer än positiva. Det har att göra med överlevnad, att förstå var hotet kommer ifrån så att man kan lära sig hantera det. Och i samhället finns mängder av hot som vi har skapat, uppfinningsrika och kreativa som vi människor är. Hotet att inte passa in har grenat ut sig överallt, till exempel i modeindustrin. Som tur är lär vi oss mer om djupen inom oss, och om vad våra idéer verkligen handlar om. Rädslan är det mäktigaste som finns och den har varit vår drivkraft till mångt och mycket. Rädslan att svälta har fått oss att utveckla bekämpningsmedel. Rädslan att bli ensam har drivit oss att föröka oss. Rädslan att inte passa in har skapat en mängd olika kulturer. Men nu, när vår rädsla löpt amok måste vi börja lära oss om roten till rädsla, så att vi inte förstör planeten på köpet.

VI OCH DEM

Så när någon är annorlunda, till exempel väldigt traumatiserad, vill människor öka avståndet. (Och om någon säger åt en att man är manipulativ, hopplös, sjuk så börjar man både känna så och tro på dem, särskilt om man är ung.) Det är så man hamnar på dårhus, för att man själv har ökat avståndet till sig själv. Våra lagar och traditioner runt bemötandet av incestöverlevare bygger på rädsla och behovet att skydda sig genom ”vi och dem”- tänk. Om det våldtagna barnet eller den rädda och traumatiserade vuxna har sig själv att skylla så behöver andra inte ta in smärtan eller brottet. Därför sitter inte våra förövare i fängelse. Därför får vi inte läka våra trauman. Psykvården ör besatt av att diagnostisera, så upptagna av detta att de har glömt hur man bemöter en människa, ännu mindre hur man behandlar trauma.

NÅGON MÅSTE BETALA

Människor som har blivit våldtagna och misshandlade, känslomässigt som psykiskt, offras igen. Vi är rädda, skygga, misstänksamma, ångestfyllda, sorgsna, splittrade, arga. Inte ordningssamma. Inte trygga. Innan man började prata mer öppet om övergrepp så betraktades vi som hopplösa fall av samhället. I film och i böcker porträtteras incestöverlevare ofta som förbrytare eller hopplöst förlorade. Ja, man går till och med så långt att man likställer förövaren med offret, lika hopplösa liksom, lika korrumperade. Lika skrämmande. Men eftersom förövarna nekar till brott då de inte äger någon moral, så är det deras offer som får ta straffet.