När man tänker på livet kanske en del tänker linjärt, från dag ett till dag två och så vidare. Jag har också tänkt så. Det finns en kronologisk ordning, ja.

 

Att bearbeta livet är dock inte något vidare linjärt, det vet alla som har flashbacks. En läkningsresa är inte vidare linjär utan mer som maskor, man stickar i, igenom och tillbaka, för att komma fram.

 

En terapeut sa en gång till mig att vi är alla våra åldrar. Jag håller med om det, och då förlorar det linjära spåret all betydelse. Då är livet snarare en full cirkel än ett enkelt spår.

 

I boken ”Vi barn i Underlandet” skriver jag om trauma, som jag har fått höra är extrema trauman. Mina första 20-25 år handlade om konstanta övergrepp och förluster. Jag blev torterad och jag blev sviken gång på gång. Mitt psyke är ett traumatiserat psyke, däremot är jag varken korkad eller galen, utan rätt skarpsynt och klok. När psykvården valde att sjukförklara mig vid tolv snarare än att skydda mig från min psykopatpappa blev mitt liv stulet. Det blev stulet på ett nytt sätt. Jag befann mig mer och mer i en värld där jag på något vis saknade människovärde, där jag var en diagnos, ett objekt. Det var en galen och hemsk tillvaro för att barn att vara i. Jag tog på mig skulden för hur jag behandlades.

 

Men jag var inte ett objekt eller värdelös, meningslös. Jag var en helt vanlig människa, ett barn då, som gick i skolan och hade kompisar och försökte kämpa för mitt liv. Att jag mådde dåligt, ja, självklart. Men jag var varken psykiskt sjuk eller hopplös, utan bara ung och desperat.

 

Så när jag skickade till behandlingshemmet där ingen brydde sig om mig och mitt liv, frågade hur jag hade det eller vad jag drömde om eller tyckte om – det var som att man inte fanns, inte räknades – då förvarade jag mina minnen, då bevarade jag dem. Minnen av livet, av sommarläger och favoritlärare och vänner. Jag behandlades som en sak, men jag var en värdig människa.

 

Jag tror att människor i allmänhet generaliserar och sorterar i fack. En människa som jag, som har varit med om incest och psykförklaring, går inte att förstå. Men jag är vanlig och som annat folk. Det är psykopaterna och översittarna som är svåra att förstå. Mitt hjärta sitter där det ska och jag har reagerat med smärta mot att jag själv och andra behandlas illa. Däremot var jag ett barn, då. Ett barn som blir behandlad som galen börjar bete sig galet, särskilt när det är ett desperat läge. Ja, på den tiden höll jag med min skötare/översittare om att jag är hopplös och dålig. Kraften och livet återvände när jag till slut släpptes ut från behandlingshemmet och då var jag också vuxen och kunde börja leva ett eget liv.

 

När jag skrev på min historia började jag se andra röda trådar än den linjära. Och jag skrev som det var, att ena stunden är man en vanlig skolflicka, nästa stund våldtagen och här näst skickad till psykvården. Att just när jag förlorade hela min värld bevarade jag mina minnen av ljusare tider och de båda erfarenheterna skedde parallellt. Att just i mörkret lever samtidigt glädjen och kärleken man har upplevt, som ingen kan ta. Man riskerar att glömma det goda och bara bli svart-vit/tragiskt fall. Det jag vill säga med mitt upplägg med olika perspektiv och infallsvinklar är att man aldrig bara är ett tragiskt fall/en sak samt att vi alla är människor, lika värde naturligtvis, men vi tar oss olika roller, syskon, vårdare, patienter. Ingen är bättre eller mer värd än någon annan, allt är relativt. I bästa fall bryr vi oss om eller älskar varandra. Jag skriver mot dysfunktionen inom familjer och inom institutioner och psykvård.