Ett annat ”jag”

Jag visste inte alls vad som hände. Plötsligt var jag bara där. I Stockholm, vuxen men ensam i natten. F hade stuckit sin väg och detta hade jag varit med om förut. Att den där som bodde i min kropp och kallade sig ”jag” inte pallade trycket och övergav skutan. Men nu… förutom F, som kallade sig ”jag” fanns det andra personerna som kallade sig ”jag” och tog över. Och då gled jag iväg till ett mörkt ställe, tryggt och avlägset.

Chefen abdikerar

Den här gången var det riktigt illa. Jag var tjugoåtta år och min pappa befann sig åter i mitt liv. Där var hotet. Å andra sidan hade F hittat en grupp vänner inom tolvstegsprogrammet, som visade henne mycket stöd och värme. F som är en hård och tuff, men nioårig, krigare hade inte redskapen att hantera denna obegripliga värme och pös sin väg.

Ingen vet vad det är

Nu var det bara jag och mina delar och skräcken jag kände inför dem/deras smärta var total. Jag var rädd för att jag/de skulle hoppa framför tåget varje gång jag åkte någonstans. Det rådde kaos och delarna kom fram om varandra. Under en tid försökte jag desperat få hjälp av psykvården men fick i stället stjälp och ren mobbning. Tills jag kom till kris- och traumaenheten. Det verkar vara det enda stället där det fanns kunskap om DID.

Jag lever och frodas

Denna kris varade i ett halvår. Därefter visste jag att nu gällde det att börja närma sig delarna. Jag förstod det intuitivt. Min fobi, som är ett av villkoren vad gäller DID, måste utmanas. Det var mitt liv och jag ville leva det. De kanske var något jag vuxit upp med – ett akut behov att hålla ifrån mig, men jag fick ändå erkänna att de hade gjort ett fantastiskt jobb.

Det var fjorton år sedan nu. DID fixar man inte i en handvändning men jag mår bra idag och kan äga mig själv och mitt liv. Jag är närvarande. Det var egentligen det enda jag ville hela tiden.