MYSTERIET VI ÄNNU INTE LÖST, SPÄNNANDE ELER SKRÄMMANDE?

DID som tidigare kallades multipel personlighetsstörning triggar människor. Alla har i alla tider undrat vad vi är, varför vi är och vad som händer när vi dör. Vart tar vi vägen. Vi människor har definitivt olika medvetandetillstånd.

TRAUMA

Så först kom sensationen, att det fanns människor med multipla personligheter. Majoriteten av psykiatriker och psykologer vägrade tro på det. Från sensation på 70-talet dog samtalet runt diagnosen ut helt. Men i över hundra år har man inom psykiatrin ändå mött människor som har olika åldrar och är splittrade mellan olika viljor, röster och känslor. Eftersom begreppet ”multipel personlighetsstörning” hade missbrukats så enormt och för att det inte handlar om en personlighetsstörning så döpte man om tillståndet till DID. Och sen gick man från att ingen hade den till att den blev vanlig. Nu skulle man också slå ihop det med borderline. Men jag vill hävda att borderline och DID är två helt olika diagnoser, två helt olika beteenden. Starka känslor förekommer i båda fallen men så är det för människor som kämpar för livet. Och det är viktigt att ha i åtanke. DID är förknippat med PTSD och C-PTSD d.v.s. att det alltid finns svåra trauman, det ena efter det andra. En terapeut sa en gång till mig: ”Vi har alla inre barn och du har ditt så nära.” Vilket är raka motsatsen till hur det är, mina delar är på extra stort avstånd från mig bakom tjocka murar av dissociation och fobi. De tar aldrig över för skojs skull, det är aldrig en enkel sak. Nu är det psykologer i USA som påpekar att splittringen som kan förekomma hos människor som lider av borderline inte är samma som människor som har DID. En kvinna som led av borderline hittade på 300 profiler på Facebook. det vara antagligen ett sätt för henne att hantera sin ångest och otrygghet, men hon hade full koll på vad hon hade gjort. Andra exempel finns att se på youtube med människor som lite sorglöst visar upp en handfull olika karaktärer. Detta är raka motsatsen till DID, som är extrema trauman, privat och maktlöst. Faktiskt mer likt epilepsi än borderline. Men sedan är alla människor oavsett diagnos och trauma är trauma, ja, men samtidigt blir det skadligt att dra alla över en kam.

TIDSMASKIN OCH TIDSKAPSLAR

Det är viktigt att terapeuten sitter stadigt i båten. Att hen är trygg i sin roll som terapeut och ödmjuk och öppen för vad en annan människa kan bära på. DID-delar behöver bemötas med respekt och lugn. Inte en massa uppmärksamhet och omsorger egentligen, för tänk på att dessa delar lever i traumat som om det är nutid. De är främmande inför nutiden, som om de reser i en tidsmaskin. Det finns dissociation och förvirring och smärta inför själva tidsresandet. Mest av allt behöver man få förmedlat: Du är okej och allt kommer att bli bra.

KÄRNAN ÄR INTAKT

Det gäller att som terapeut ha tålamod. Människor med DID är inte extra svåra, jobbiga eller sjuka. Vi är bara fler, som en stor traumatiserad syskonskara. Vi vill ingen något ont, empati och moral är intakt. Man kan dock känna starka självförebråelser, det hör ihop med C-PTSD.

ACCEPTERA KÄNSLORNA

Starka känslor och mycket smärta kommer från trauman, så det är viktigt att alla delars uttryck, sorg och smärta får komma fram och tas emot. Precis som vilken traumatiserad ung människa som helst. Man vill ju inte sätta en etikett på en tolvåring som just blivit våldtagen.

HOPP OCH MÖJLIGHETER

Man behöver tid för att läka, ofta mycket tid. Om en terapeut inte kan erbjuda det så är det viktigt att vara tydlig med det. Psykvårdssystemet är ganska maskinellt, men kanske kan man tillsammans komma på en lösning för patienten med DID, som ju förtjänar att få läka. Människor med DID har nämligen en hel del kapacitet och kan få komma att leva meningsfulla liv, med rätt behandling.

EMPATI OCH RESPEKT

Att vägra att bemöta DID leder till svår återtraumatisering och med vägra menar jag inte den som vänligt förklarar att hen inte har kunskap och möjlighet att hjälpa, utan den som triggas och blir negativt inställd. Det är förståeligt att människor triggas av grymma trauman och trasiga människor – de allra flesta av oss vill ju hjälpa medmänniskorna. Dissociation är ett fenomen som vi fortfarande inte helt begriper oss på, däremot vet vi att alla människor dissocierar. Så att traumatiserade människor gör det mycket, går kanske att förstå. Det är en överlevnadsstrategi. Det kan vara ett sätt att rädda sig undan när man inte kan rädda sig på något annat sätt. Men bli inte kall och kritisk, eller rent av fördömande, det är nämligen så väldigt skadligt.
Mitt råd är och jag upprepar: Sitt stadigt i båten, visa respekt, lugn och värdighet, även om du inte förstår fullt ut och inte kan hjälpa eller rädda människan där och då. Ditt lugn och ditt hopp smittar av sig och är i sig läkande.